Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 115
nad tillsammans med andra galna påhitt som kommo och
gingo i tur och ordning; jag kom ej ihåg honom längre
annat än som en aning, ett minne.
Jag nyktrade till mer och mer alltefter som jag
vandrade framåt, kände mig tung och matt och släpade benen
efter mig. Snön föll fortfarande ner i stora, våta flingor.
Till sist kom jag ut på Grönland, ända ut till kyrkan, där
jag satte mig att vila på en bänk. Alla som gingo förbi
betraktade mig mycket förvånat. Jag föll i tankar.
Du gode Gud, vad det var dåligt ställt med mig nu. Jag
var så innerligt led och trött på hela mitt eländiga liv,
att jag fann det inte vara mödan värt att längre kämpa för
att behålla det. Motgången hade fått övertag, den hade
varit för grov; jag var så märkvärdigt tilltygad, nästan
som en skugga av vad jag en gång var. Mina axlar hade
sjunkit ned ända mot sidorna, och jag hade fått vanan att
luta mig framåt när jag gick, för att spara mitt bröst
det lilla jag kunde. Jag hade undersökt min kropp för
ett par dagar sedan, en middag uppe på mitt rum, och jag
hade stått och gråtit över den hela tiden. Jag hade gått
i samma skjorta i många veckor, den var styv av gammal
svett och hade gnagt sönder min navle; det kom litet
blodigt vatten ur såret, men det gjorde icke ont, det var bara
så sorgligt att ha detta sår mitt på magen. Jag visste
ingen råd med det och det ville inte läkas av sig självt;
jag tvättade av det mycket noga och drog på mig samma
skjorta igen. Det var ingenting att göra åt det...
Jag sitter där på bänken och tänker på allt detta och är
tämligen ledsen. Jag vämjdes vid mig själv; till och med
mina händer förefalla mig motbjudande. Detta
förslappade, okyska och fräcka uttryck i händernas utsidor pinar
mig, vållar mig obehag; jag känner mig rått påverkad vid
åsynen av mina magra fingrar, jag hatar hela min slankiga
kropp och ryser åt att bära på den, känna den omkring
mig. Herre gud, om det bara blev en ände på det nu!
Jag ville outsägligt gärna dö. 1
Alldeles besegrad, smutsad och förnedrad i mitt eget
medvetande, reste jag mig mekaniskt och började gå hem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
