Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sväölt 117
hyssjar åt mig för att få mig att tala lägre och säger till
sist: :
Det var mycket skamligt gjort av er!
Nej vänta lite! skrek jag i min lust att motsäga honom
och egga upp honom. Det var inte så lågt och nedrigt,
som han med sitt eländiga diversehuvud hade föreställt
sig. Jag behöll naturligtvis inte pengarna, det kunde
aldrig falla mig in, jag för min del ville inte dra någon
fördel av dem, det bjöd emot min ärliga natur...
Var gjorde ni av dem då?
Jag gav bort dem till en gammal fattig kvinna, vartenda
öre, skulle han veta; en sådan person var jag, jag glömde
inte de fattiga så alldeles...
Han står och tänker på detta en stund, blir
uppenbarligen mycket villrådig om huruvida jag är en ärlig man
eller inte. Slutligen säger han:
Borde ni inte hellre ha lämnat pengarna tillbaka?
Nej, hör nu, svarar jag fräckt, jag ville inte utsätta er
för obehag, jag ville spara er. Men det är tacken man
har för att man är ädelmodig. Nu står jag här och
förklarar alltihop för er och ni skäms inte som en hund,
gör helt enkelt inga anstalter för att få striden med mig
utjämnad. Därför tvår jag mina händer. Förresten ger
jag fan i er. Farväl!
Jag gick och slog hårt igen dörren efter mig.
Men då jag kom hem på mitt rum, in i detta bedrövliga
hål, genomvåt av den blåta snön, skälvande i knäna efter
dagens vandringar, förlorade jag ögonblickligen min
sturskhet och föll samman på nytt. Jag ångrade mitt
överfall på den stackars sillstryparen, grät, grep mig i
strupen för att straffa mig för min uselhet och höll ett
herrans oväsen. Han hade naturligtvis varit i den
dödligaste ångest för sin plats, hade icke vågat att göra något
väsen av dessa fem kronor som affären hade förlorat.
Och jag hade begagnat mig av hans fruktan, hade pinat
honom med mitt högröstade tal, spetsat honom på vart
ord som jag skrek ut. Och hökarchefen själv hade kanske
suttit innanför, i rummet bredvid, och känt att det häng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
