Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 121
utan att se. Jag hörde en del småbarn som lekte omkring
mig och förnam instinktivt när en och annan
promenerande gick förbi mig; annars iakttog jag intet.
Så med en gång faller det mig in att gå ner i en av
basarerna nedanför mig och få ett stycke rått kött. Jag
reser mig och går tvärs över balustraden, bort till den
andra ändan av basartaket, och stiger ner. Då jag
kommit nästan ända ner till köttboden, ropade jag uppåt
trappöppningen och hötte tillbaka som om jag talade till en
hund däruppe, och vände mig fräckt till första slaktare
jag träffade.
Å, var så snäll och ge mig ett ben till min hund! sade
jag. Bara ett ben; det behöver inte vara något på det;
den skall bara ha något att bära i munnen.
Jag fick ett ben, ett präktigt litet ben, på vilket det ännu
satt litet kött kvar, och stack in det under rocken. Jag
tackade mannen så hjärtligt att han förvånat såg på mig.
Ingenting att tacka för, sade han.
Jo, säg inte det, mumlade jag, det är snällt gjort av
er.
Och jag gick. Hjärtat slog häftigt på mig.
Jag smet in i Smedgangen, så djupt in som jag kunde
komma, och stannade utanför en förfallen port till en
bakgård. Inte ett ljus syntes på något håll, det var
välsignat mörkt omkring mig; jag gav mig till att gnaga i
mig benet.
Det smakade ingenting; en kväljande lukt av gammalt
blod steg upp från benet och jag började genast kasta
upp. Jag försökte igen; om jag bara fick behålla det,
skulle det nog göra verkan; det gällde att få det att
ligga kvar därnere. Men jag kastade åter upp. Jag blev
ond, bet häftigt i köttet, slet av en liten bit och sväljde ner
den med våld. Och det tjänade ändå ingenting till; så
snart de små köttsmulorna blivit varma i magen, kommo
de åter upp. Jag knöt händerna i vanmäktigt raseri, tog
till att gråta av hjälplöshet och gnagde som en besatt; jag
grät så att benet blev vått och smutsigt av tårar, kastade
upp, svor och gnagde igen, grät som om hjärtat ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
