Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 137
tänkt på, det förstod jag genast. Det behövdes så lite för
att jag skulle komma på rätt spår; bara det sätt, varpå
hon hade tagit efter kappan och åter låtit den ligga, hade
med ens övertygat mig; som sagt, jag hade det på känn.
Och det var väl kanske inte så mycket vansinne i det i
själva verket...
Men Herregud, förlåt mig nu det ordet! Jag pratade
i vädret! skrek hon. Men hon stod alltjämt stilla och
kom inte till mig.
Jag var oböjlig och fortsatte. Jag stod där och dillade,
med den pinsamma känslan att jag tråkade ut henne, att
inte ett enda ett av mina ord träffade henne, och ändå
slutade jag inte: I själva verket kunde man ju vara ett
mycket ömtåligt temperament, fast man inte var galen,
menade jag; det fanns naturer som levde på bagateller
och dogo bara för ett hårt ord. Och jag lät det vara
underförstått att jag var en sådan natur. Saken var den,
att min fattigdom hade i den grad skärpt vissa sinnen i
mig, att det rent av vållade mig obehag, ja jag försäkrar
er, rent av obehag, tyvärr. Men det hade också sina
fördelar, det hjälpte mig i vissa situationer. Den fattige
intelligente var en långt finare iakttagare än den rike
intelligente. De fattige ser sig för vid vart steg han tar,
lyssnar misstänksamt till vart ord han hör av de
människor han träffar; vart steg han själv tar, ger således hans
tankar och känslor ett problem, ett arbete. Han är
lyhörd och känslig, han är en erfaren man, hans själ har
brämnsår. ..
Och jag talade riktigt länge om dessa brännsår, som
min själ hade. Men ju längre jag talade, desto oroligare
vart hon; till sist sade hon Herregud! i förtvivlan ett par
gånger och vred sina händer. Jag såg tydligt att jag
plågade henne och jag ville inte plåga henne, men gjorde
det likväl. Slutligen menade jag att åtminstone i stora
drag få säga henne det nödvändigaste av det jag hade
att säga, jag blev gripen av hennes förtvivlade blick och
skrek:
Nu går jag, nu går jag! Kan ni inte se att jag redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
