Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Svält
Vecka gick efter vecka, men vädret var och förblev
detsamma.
Och jag uppehöll mig fortfarande nere i Vaterland.
Jag blev fastare och fastare knuten till detta
värdshus, detta härbärge för resande, där jag hade fått bo trots
min ynkedom. Mina pengar voro för länge sedan
uppätna, och jag fortfor likväl att gå och komma på detta
ställe, som om jag hade rätt därtill och hörde hemma
där. Värdinnan hade ännu ingenting sagt; men det
pinade mig i alla fall att jag inte kunde betala henne. På
detta sätt gingo tre veckor.
Jag hade redan för flera dagar sedan återupptagit mitt
skrivande, men det lyckades mig inte längre att
åstadkomma något som jag var nöjd med; jag hade inte
någon tur med mig mera, även om jag var mycket flitig och
försökte bittida och sent. Vad jag än tog mig till med
misslyckades, lyckan var borta.
Det var på ett rum i andra våningen, i det bästa
gästrummet, jag satt och gjorde dessa försök. Jag hade
förblivit oantastad däruppe sedan den första kvällen, då
jag hade pengar och kunde klarera för mig. Jag hade
även hela tiden det hoppet, att jag slutligen skulle få en
artikel färdig om ett eller annat, så att jag kunde betala
rummet och vad jag annars var skyldig; det var därför
jag arbetade så flitigt. Isynnerhet var det ett påbörjat
stycke som jag väntade mig mycket av, en allegori om en
eldsvåda i en bokhandel, en djupsinnig tanke som jag ville
nedlägga all min flit på att utarbeta och giva
”Kommendören” som avbetalning. ”Kommendören” skulle
sannerligen känna, att han denna gång verkligen hade hjälpt en
talang; jag hyste inga tvivel om att han skulle erfara det;
det gällde bara att vänta tills andan kom över mig. Och
varför skulle inte andan komma över mig? Varför skulle
den inte kunna komma över mig med tet allra första till
och med? Det var ingenting i olag med mig mera; jag
fick lite mat var dag av min värdinna, några smörgåsar
morgon och kväll, och min nervositet var nästan
försvunnen. Jag använde inte längre trasor om mina händer när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
