Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 S v ä l t
enkelt fem sextondels ost. Hehe, har man hört på
maken! Ja, här kan ni se själv!
Ja, svarade madamen, de bruka skriva så. Det är
gammalosten. Jo det är nog riktigt! Fem sextondelar är
lika med fem lod. ..
Ja, det förstår jag nog! avbröt jag, fast jag i
verkligheten inte mera förstod någonting. Jag försökte på nytt
att klara upp detta lilla räkneproblem, som jag för några
månader sedan skulle ha löst på en minut. Jag svettades
mycket och tänkte på dessa gåtfulla tal av alla krafter,
och jag blinkade eftertänksamt med ögonen, som om jag
funderade riktigt skarpt på saken; men jag måste uppge
den. Dessa fem lod ost gjorde fullständigt slut på mig;
det var som om något knakade i min panna.
För att göra intryck av att jag fortfarande arbetade
med mina beräkningar, rörde jag läpparna och nämnde då
och då ett tal högt, allt under det jag gled längre och
längre nerför räkningen, som om jag alltjämt gick på och
närmade mig slutet. Madamen satt och väntade.
Slutligen sade jag:
Ja, nu har jag gått igenom den från början till slut
och där finns verkligen inget fel, så vitt jag kan se.
Inte det? svarade kvinnan, jaså, inte det? Men jag
såg tydligt att hon inte trodde mig. Och plötsligt tycktes
hon med en gång anslå ett litet stänk av ringaktning för
mig i sitt tal, en litet likgiltig ton, som jag inte hade hört
hos henne förut. Hon sade att jag kanske inte var van
att räkna med sextondelar; hon sade också att hon skulle
vända sig till någon som förstod sig på det för att få
räkningen ordentligt genomsedd. Hon sade icke detta på
något sårande sätt, för att göra mig skamsen, utan
tankfullt och allvarligt. Då hon kommit till dörren och skulle
gå, sade hon utan att se på mig:
Förlåt att jag besvärat er då!
Hon gick.
Ögonblicket efter öppnades dörren på nytt och min
värdinna kom åter in; hon kunde knappt ha gått längre
än ut i förstugan förrän hon vände om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
