Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S vält 143
Det är sant! sade hon. Ni får inte ta illa upp, men jag
har väl ltet till godo hos er nu? Var det inte tre veckor
i går sedan ni kom? Ja, jag vill tro det var så. Det är
inte så gott att klara sig med så stor familj, så jag kan
inte låta någon bo på kredit, tyvärr.
Jag hejdade henne.
Jag arbetar på en artikel, som jag ju har sagt er förut,
sade jag, och så snart jag får den färdig, skall ni få era
pengar. Ni kan vara alldeles lugn.
Ja, men ni får ju aldrig den där artikeln färdig, ju?
Tror ni det? Anden kommer möjligen över mig i
morgon eller kanske redan i natt; det är visst inte omöjligt
att den kommer över mig någon gång i natt, och då blir
min artikel färdig på senast en kvart. Ser ni, det är
inte på samma sätt med mitt arbete som med annat folks;
jag kan inte sätta mig ner och få en viss kvantitet
färdig om dagen, jag måste vänta på ögonblicket. Och det
finns ingen som kan säga dagen och stunden på vilken
andan kommer över en; det måste ha sin tid.
Min värdinna gick. Men hennes tillit till mig var
tydligen rubbad.
Jag sprang upp och slet mig i håret av förtvivlan, så
snart jag blivit ensam. Nej, det fanns ingen räddning
för mig i alla fall, ingen, ingen räddning! Min hjärna
var bankrutt! Hade jag alltså blivit fullkomligt idiot,
eftersom jag inte längre kunde räkna ut värdet av en liten
bit gammal ost? Eller kunde jag ha förlorat förståndet, då
jag stod och gav mig själv sådana frågor? Hade jag inte
till på köpet mitt under mina ansträngningar med
räkningen gjort den lysande iakttagelsen, att min värdinna
var havande? Det fanns ingen grund för denna min
vetskap, det var ingen som hade berättat mig något om det,
inte heller hade det bara fallit mig in, jag satt och såg
det med mina egna ögon och jag förstod det genast, till
och med i ett förtvivlat ögonblick, när jag satt och
räknade med sextondelar. Hur skulle jag förklara det?
Jag gick till fönstret och såg ut; mitt fönster vette ut
mot Vogmandsgaten. Där lekte några barn nere på gat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
