Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 ; Svält
stenarna, fattigt klädda barn mitt i den fattiga gatan;
de kastade en tombutelj emellan sig och skreko högt. Ett
flyttlass rullade långsamt förbi dem; det måste varit en
vräkt familj, som bytte lägenhet utom flyttetiden. Detta
tänkte jag ögonblickligen. På vagnen lågo sängkläder
och möbler, maskstungna sängar och kommoder,
rödmålade stolar med tre ben, mattor, järnskräp, blecksaker. En
liten flicka, bara ett barn, en riktigt otäck unge med
förkyld näsa, satt uppe på lasset och höll sig fast med sina
blå händer för att inte ramla ned. Hon satt på en hög
förskräckliga, våta madrasser, som barn hade legat på,
och såg ned på de små som kastade tombuteljen mellan
sig...
Allt detta stod jag och såg på och jag hade ingen
svårighet med att förstå allt som försiggick. Medan jag stod
där vid fönstret och iakttog detta, hörde jag också min
värdinnas jungfru sjunga inne i köket alldeles bredvid
mitt rum; jag kände igen melodin hon sjöng, jag hörde
därför efter om hon skulle sjunga fel. Och jag sade till
mig själv, att allt detta kunde icke en idiot ha gjort;
jag var gudskelov så förnuftig som någon människa.
Plötsligt såg jag två av barnen nere på gatan ryka ihop
och gräla, två småpojkar; jag kände den ene, det var
min värdinnas. Jag öppnar fönstret för att höra vad de
säga till varandra, och genast skockar sig en skara barn
tillsammans nedanför mitt fönster och ser längtansfullt
upp. Vad väntade de på? Att något skulle kastas ner?
Torkade plommon, köttben, cigarrstumpar, en eller
annan sak som de kunde sätta i sig eller roa sig med. De
sågo med blåfrusna, med oändligt långa blickar upp mot
mitt fönster. Emellertid fortsätta de två små fienderna
att skälla ut varandra. Örd som stora, blöta odjur myllra
ut ur dessa barnamunnar, förfärliga öknamn, skökspråk,
matroseder, som de kanske hade lärt nere vid bryggorna.
Och de äro båda två så upptagna härav, att de inte ens
lägga märke till min värdinna, som springer ut till dem
för att få höra vad som står på.
Jo, förklarar hennes son, han tog mig i strupen; jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
