Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 Svält
Men det är sista natten ni ligger här, så mycket ni vet
det.
Ja ja! svarade jag.
Det blev väl kanske någon råd med husrum i morgon,
om jag riktigt bemödade mig. Ett eller annat gömställe
skulle jag nog hitta. Tills vidare gladde jag mig över
att jag icke behövt gå ute i natt.
Jag sov till fem, sex på morgonen. Det var ännu ej
ljust då jag vaknade, men jag steg likväl upp med
detsamma; jag hade legat påklädd för kylans skull och hade
intet mer att kläda på mig. Då jag hade druckit lite
vatten och i all tysthet öppnat dörren, gick jag genast ut,
ty jag fruktade att träffa min värdinna på nytt.
En och annan konstapel, som hade vakat natten ut, var
det enda levande jag såg på gatorna; strax efter började
ceckså ett par män släcka gaslyktorna runt omkring. Jag
drev kring utan mål och mening, kom upp på Kirkegaten
och tog vägen ner till fästningen. Frusen och ännu
sömnig, matt i knäna och ryggen efter den långa promenaden
och mycket hungrig, satte jag mig på en bänk och slöade
en lång stund. Jag hade i tre veckor levat uteslutande på
de smörgåsar, som min värdinna givit mig morgon och
kväll; nu var det jämt ett dygn sedan jag fick mitt sista
mål mat, det började att gnaga otäckt på nytt och jag
måste finna en utväg rätt snart. Med den tanken somnade
jag åter in på bänken...
Jag vaknade av att människor talade i min närhet, och
då jag hämtat mig en smula såg jag, att det var ljusan dag
och att alla människor kommit på benen. Jag reste mig
och gick därifrån. Solen bröt upp över åsarna, himlen var
vit och fin, och i min glädje över den vackra morgonen
efter de många mörka veckorna, glömde jag alla sorger
och tyckte att det mången gång hade varit värre för mig.
Jag klappade mig på mitt bröst och sjöng en liten stump
för mig själv. Min röst lät så dålig, riktigt medtagen lät
den, och jag rörde mig själv till tårar med den. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
