Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Sväli
ståndligt det förbjudna stället. Visst var det ynkligt,
erkände jag för mig själv, ja det var försmädligt, riktigt
försmädligt var det, men det kunde inte hjälpas. Jag var
inte det ringaste högmodig, jag vågade säga de stora
orden, att jag var ett av de minst sturska väsen som denna
dags dato funnos till. Och jag gick.
Jag stannade vid porten och övervägde ännu en gång.
Jo, det fick gå som det ville, jag måste våga det! Vad
var det egentligen för bagatell det rörde sig om? För
det första skulle det ju bara vara för några timmar, för
det andra skulle Gud förbjuda att jag någonsin mer tog
min tillflykt till det huset igen. Jag gick in på gården.
Ännu medan jag gick över dessa ojämna stenar på
gårdsplanen, var jag osäker och hade så när vänt om vid
dörren. Jag bet ihop tänderna. Nej, ingen förtidig
stolthet! I värsta fall kunde jag ursäkta mig med att jag
kom för att säga farväl, ta ordentligt avsked och göra upp
angående min lilla gäld till huset. Jag öppnade dörren
till förstugan.
Jag blev stående alldeles tyst innanför. Rätt framför
mig, endast på två stegs avstånd, stod värden själv, utan
hatt och utan rock, och kikade in genom nyckelhålet till
familjens eget rum. Han gjorde en tyst rörelse med
handen för att få mig att vara stilla och kikade åter in genom
nyckelhålet. Han stod och skrattade.
Kom hit! sade han viskande.
Jag närmade mig på tå.
Se här! sade han och skrattade ett tyst, häftigt skratt.
Kika in! Hihi! Där ligger dom! Se på gubben! Kan
ni se gubben?
Inne i sängen, alldeles under Kristus i oljetryck och
rätt framför mig, såg jag två skepnader, värdinnan och
den främmande styrmannen; hennes ben lyste vita mot
den mörka madrassen. Och i sängen vid den andra
väggen satt hennes far, den lame gubben, och såg på, lutande
över sina händer, hopkrupen som vanligt, utan att kunna
röra sig...
Jag vände mig om mot min värd. Han hade den största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
