Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Svält
och mannen skrattade honom ner i ansiktet; det gick
kanske fem minuter på det viset. Jag vände mig bort för att
icke se pojkens gråt.
Så bjuder mig ock mitt eget samvete att...
Det var mig omöjligt att komma längre. Till sist
började allt att snurra runt i huvudet på mig; jag tyckte till
och med att det jag redan skrivit var omöjligt, ja att hela
idén var en förfärlig smörja. Man kunde helt enkelt inte
tala om samvete under medeltiden, samvetet blev
uppfunnet först av danslärare Shakespeare, följaktligen var hela
mitt tal oriktigt. Fanns det alltså ingenting bra i dessa
blad? Jag gick igenom dem på nytt och kastade genast
mitt tvivel; jag fann storartade ställen, riktigt långa,
fullständigt överlägsna stycken. Och den jagade åter genom
mitt bröst, den berusande trängtan att ta i på nytt och
få mitt drama färdigt.
Jag reste mig och gick till dörren utan att akta på
värdens rasande tecken till mig att fara tyst fram. Jag gick
fast och besluten ut ur förstugan, uppför trapporna till
andra våningen och steg in i mitt gamla rum.
Styrmannen var ju inte där, och vad var då i vägen för mig att
sitta här ett ögonblick? Jag skulle inte röra något bland
hans saker, jag skulle inte använda hans bord en gång,
utan slå mig ner på en stol vid dörren och vara glad till
på köpet. Jag vecklar häftigt ut papperen på mina knän.
Nu gick det alldeles utmärkt i flera minuter. Replik
efter replik stod upp fullt färdig i mitt huvud och jag skrev
oavbrutet. Jag fyller den ena sidan efter den andra,
sätter iväg över stock och sten, gnäller sakta av
hänryckning över min goda stämning och vet nästan inte till mig.
Det enda ljud jag hör i denna stund är mitt eget glada
gnällande. Det föll mig också in en synnerligen lycklig
idé med en kyrkklocka, som skulle klämma i och ringa
på en viss punkt i mitt drama. Allt gick överväldigande.
Då hör jag steg i trappan. Jag skälver och är nästan
ifrån mig, sitter som på nålar, skygg, vaksam, full av
ångest för allting och upphetsad av hunger, jag lyssnar
nervöst, håller blyertsen stilla i handen och lyssnar, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
