Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 Svält
Häftigt och ovilligt river jag upp det, en tiokrona faller
ut ur kuvertet, men intet brev, icke ett ord.
Jag ser på mannen och frågar:
Vad är detta för dårskaper? Vem är brevet ifrån?
Ja, det vet jag inte, svarar han, men det var en dam
som gav mig det.
Jag stod stilla. Stadsbudet gick. Då sticker jag åter
in pengarna i kuvertet, kramar ihop alltsammans mycket
noga, vänder om och går bort till värdinnan, som ännu
håller utkik efter mig från porten, och kastar sedeln i
hennes ansikte. Jag sade ingenting, yttrade icke en stavelse,
jag iakttog endast att hon undersökte det hopkramade
papperet innan jag gick...
Hehe, det kunde man kalla att uppföra sig fint! Inte
säga något, inte tilltala packet, men i största lugn krama
ihop en stor sedel och kasta den i ögonen på sina
förföljare. Det kunde man kalla att uppträda med
värdighet! Så skulle de ha det, de djuren!...
Då jag hade kommit till hörnet av Tomtegaten och
Vognmandsgaten började plötsligt hela gatan svänga runt
för mina ögon, det susade tomt i mitt huvud och jag föll
mot en husvägg. Jag kunde helt enkelt inte gå längre,
kunde inte ens räta upp mig ur min sneda ställning; så
som jag hade fallit mot väggen, så blev jag stående, och
jag kände att jag började förlora medvetandet. Min
vanvettiga ilska endast ökade vid detta anfall av utmattning
och jag höjde foten och stampade i trottoaren. Jag gjorde
också åtskilliga andra saker för att hämta krafter, bet
samman tänderna, rynkade pannan, rullade förtvivlat med
ögonen, och det började att hjälpa. Min tanke blev klar,
jag förstod att jag höll på att gå under. Jag sträckte ut
händerna och stödde mig åter mot väggen; gatan
dansade alltjämt runt med mig. Jag började hicka av raseri
och jag stred med hela min själ mot mitt elände, höll
riktigt tappert stånd för att inte falla omkull; jag
föraktade att sjunka ihop, jag ville dö stående. En dragkärra
rullade långsamt förbi och jag ser att det är potatis i
kärran, men av raseri, av halstarrighet, hittar jag på att säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
