Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
är för vekt att nära hämndtankar, och hans logik är
alltid på vakt, energiskt kufvande hvarje försök att
vältra skulden på annat än ett oblidt öde. Hans
tankar gå i andra spår. »Utstött», säger han sig.
»Kastad på sopbacken.» Han tycker sig vara på
botten af en brunn. Väggarna resa sig, lodräta
och oändligt höga. Det är dödstyst. Högt, högt
uppe ser hans spanande blick en skymt af blå
rymd. Men detta ökar blott hans elände, ty det
påminner honom om lifvet, om människor, som gå
i flock, i par, om kamratliga intressen, gemensam
kamp och delad glädje, om Eva. Men aldrig vidgas
perspektivet nog, att en gryning af förtröstan på
lefvande varelsers vänfasthet kan tränga till den
ensamme.
En fasans natt äro skuggorna nära att fira sin
seger öfver hans själ. Rummens väggar komma
honom allt närmare, han pressas mellan dem, han
tycker sig kväfvas. Men då samlar han slutligen
sin sista kraft och blickar uppåt mot den lilla prick
af blå rymd, som för honom representerar allt det,
han tror sig evigt utestängd ifrån. Men i det han
så gör, skjuter en ljusstråle ned till honom — han
ser sin gamla kista ...
I sitt förvirrade sinne ser han den som ett lef-
vande väsen och dess smidda järnhandtag blifva
till utsträckta händer, som han begärligt fattar.
Den har tillhört hans döda mor och innesluter
många minnen af henne. Olof Rönn ser dem alla
med sin inre blick. Den framkallar söndagskänslan
hos honom, i det den påminner honom om den tid, då
han som liten pilt fick sin helgdagspynt från dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
