Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
märglade kropp. Hafvandeskapet var ännu icke
synligt, men hon hade förstått åtbördens betydelse.
Hon ville tala, men hennes strupe sammansnördes,
ville gråta, men ögonen brände blott. Trodde Ida,
att barndomsvännens stela blick och tystnad inne-
bure en förebråelse? Troligen, ty hon sade afbö-
jande och i det en mäktig snyftning skakade hen-
nes kropp:
»Snälla Emma, Rodin och jag tycka så mycket
om hvarandra.»
Men i den fattiga sömmerskans själ fanns en-
dast en stor förstående ömhet. I ett nu hade hon
Idas hufvud mot sitt bröst och vaggade det sakta,
under det hon lyssnade till alla de smärtfyllda, för-
tviflade ord, som kommo stötvis fram mellan djupa
snyftningar. Själf förmådde hon ej tala, men hen-
nes tårar runno strida och brännande utför kin-
derna och vidare, så att den ulliga ytan af hennes
bruna stickkofta slutligen var betäckt af dallrande
droppar. Först när hon uppfattat den olyckligas
framsnyftade klagan... »och s å är jag så hungrig,
alltid, alltid, alltid !» — gjorde hon sig varligt fri
ur Idas krampaktiga omfamning och gick fram till
träställningen i vrån vid kakelugnen, där hon med
snabba men osäkra rörelser tände fotogenköket un-
der en liten kaffepanna ; hämtade sedan ur skänken
en half limpa, en skifva fläsk och litet kokt potatis,
hvilken senare hon började skala med lampan stå-
ende tätt invid sig.
Under tiden hade Ida Rodins snyftningar så
småningom upphört och Emma, seende den orör-
liga gestalten, som hade armarna öfver stolskar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
