Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Hanseatiskt inflytande och handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
52 Medeltiden
kan på den svenska kulturen som var alldeles oproportionerlig i
förhållande till den obetydliga roll som den ekonomiska överbyggnaden
spelade för det svenska medeltida samhället. Anledningen var
tydligen den, att det tunna befolkningsskikt som uppbar vad jag har
kallat överbyggnaden var helt och hållet kulturellt ledande. Bästa
uttrycket för hanseaternas kulturella inflytande utgör ännu i dag det
svenska språket, som fr.o.m. Medeltidens senare del kom att i viktiga
hänseenden skilja sig från landskapslagarnas och den äldre
Medeltidens svenska språk, genom att outplånligt präglas av en mängd
tyska, närmare bestämt plattyska former och ord; de försök som
exempelvis Viktor Rydberg mot 1800-talets slut gjorde för att
återinföra ett rent nordiskt språk kommo åtskilliga århundraden för sent.
Det lönar sig att något föregripa utvecklingen och fråga vad det
berodde på att hanseaterna och närmast lübeckarna till sist, från
Medeltidens slut och i Sverige under det följande århundradets lopp,
alltmer tvungos att rymma fältet till förmån för holländarna.
Förändringen bestod icke i vad man kanske kunde antaga, när ledningen
övergick från Östersjöns till Nordsjöns köpmän, nämligen att
Nordsjöfart skulle ha ersatt Östersjöfart. Handeln var och förblev
nämligen Nord-Östersjöfart, byte av varor mellan Östersjöns och
Nordsjöns områden, och det ena områdets köpmän hade därför samma
geografiska förutsättningar som det andras. Vad man kan säga är
däremot att den geografiska förmånsställning som lübeckarna förut
hade haft nu förvandlades till likställighet med Nordsjöns köpmän
och sjöfarare. Sillfisket utanför skånska kusten tog nämligen slut och
ersattes av Nordsjöfiske; och Nordsjösaltet, det s.k. bajsaltet, från
den franska Atlantkusten, växte i betydelse relativt till
Lüneburg-saltet. Men holländarna kommo fortfarande till Östersjön för att
hämta dess varor, i tilltagande grad spannmål från de preussiska
och polska hamnarna, samtidigt med att de avsatte västeuropeiska
produkter, och intetdera hade av geografiska skäl ställt sig svårare
för lübeckarna. Huvudanledningen till att holländarna icke desto
mindre övertogo denna mellanhandel kan icke ha varit någon annan
än att de voro bättre köpmän och bättre sjöfarare än lübeckarna.
Särskilt spelade det tydligen en mycket stor roll att holländarna
visade sig i stånd att bemästra ”Ummelandfahrt”, som hanseaterna
alltid hade varit mindre ivriga att våga sig på, och därigenom blevo
i tillfälle att beröva de senare deras monopolställning över
Nord-Östersjöfarten genom makten över förbindelsen Lübeck—Hamburg.
I fråga om Sveriges utrikeshandel gällde det både hanseater och
holländare, att de ur svensk synpunkt åstadkommo vad man brukar
kalla passivhandel, dvs. svenskarna begåvo sig icke utomlands med
sina varor och hämtade icke heller själva importvarorna utifrån,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
