Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Stadsbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Medeltiden
talet, vuxit upp ”av sig själva”, med andra ord som resultat av ett
föreliggande behov, det må ha varit av det ena slaget eller det andra.
Följden var också att de under Medeltiden tillkomna städerna visade
mycket starkare livskraft än de längre fram grundade, av vilka
mycket få kommo till någon egentlig blomstring.
Också när det förelåg ett behov av städer, var emellertid deras
karaktär undantagslöst, århundraden framåt i tiden, så till vida
utpräglat agrarisk att det hölls en mängd djur i städerna och särdeles
ofta också åkerbruk bedrevs där. T.o.m. Stockholm hade på Gustaf
Adolfs tid och ännu längre fram i tiden en stor djurstock av olika
slag, på 1620-talet ej blott över 300 hästar utan också omkr. 750
nötkreatur, ett antal får och getter samt en så enorm mängd svin
att antalet närmade sig 1 400. Också om man icke kan säga hur stor
del därav som hölls i staden inom broarna, är det intet tvivel om
att detta gällde en stor del av dem. Bland husdjuren intogo svinen
så till vida en särställning som de fyllde ett slags renhållningsuppgift,
visserligen samtidigt med att de ej själva bidrogo till renligheten.
Sådana förhållanden voro naturligtvis ägnade att ytterligare försämra
ett hälsotillstånd och en snygghet som redan oavsett detta lämnade
särdeles mycket övrigt att önska i moderna ögon; det brokiga
djurlivet passade ju över huvud taget icke för sådana trånga stadsgator
som vi ännu kunna studera. Men tillståndet var mycket mer agrariskt
på andra håll, särskilt i så måtto att också jordbruk i bokstavlig
mening spelade en stor roll där. I Härnösand hade man t.ex.
försummat att ringa sina svin, och följden blev att de (under 1700-talets
första år) bökade upp Stortorget; i Piteå klagades det ännu för
hundra år sedan (1836) att ”hela korporalskaper” av getter strövade
omkring och förstörde — rågåkrarna.
Den äldsta och nästan helt och hållet Vikingatiden tillhörande
staden på det svenska fastlandet var Birka, beläget på Björkön i
Mälaren och ganska väl känt genom de utgrävningar som där
företagits. Birka besöktes av Ansgarius vid hans bägge resor till Sverige
omkring åren 830 och 850, såsom omtalas i hans levnadsteckning;
staden bör ha varit något äldre, fastän den vanligen ej har daterats
längre tillbaka än slutet av 700-talet. Efter ett par hundra års
tillvaro tycks den ha försvunnit och existerar numera över huvud taget
icke ovan jord. Den följdes emellertid tämligen omedelbart av en
annan stad, som ännu finns kvar, fastän i särdeles anspråkslösa
dimensioner, nämligen Sigtuna; och därefter komma andra i
jämförelsevis stort antal. I huvudsak utanför det svenska stadsväsendets
utveckling låg därjämte Visby, som svingade sig upp till Östersjöns
främsta handelscentrum, utan tvivel i direkt förbindelse med
gotlänningarnas äldre roll som de främsta bland Vikingatidens svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
