Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Stadsbildning - Hantverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
58 Medeltiden
att de tyska rådmännens antal åtminstone icke skulle bli ännu större,
och faktiskt förekom det också ofta att ”svenska” borgmästare och
rådmän i verkligheten voro tyska.
Någon större iver eller förmåga att sammansmälta med den svenska
befolkningen visade tyskarna icke. I en mängd fall kände de sig allt
fortfarande som borgare i sina hemstäder och reste tillbaka för att
begravas där. Också när de stannade kvar voro de tydligen mycket
böjda för att markera sin särställning, och tyska församlingen i
Stockholm utgör ännu i dag ett minnesmärke över deras karaktär av
främ-lingskoloni. Denna särställning bar prägeln av överlägsenhet över
svenskarna; hanseaterna och säkerligen främst deras över huvud taget
ytterst maktfullkomliga ledande grupp lübeckarna voro mycket böjda
att behandla Sverige som ett för exploatering avsett kolonialland.
Med nationalkänslans uppblomstring under 1400-talets lopp spred
sig därför en växande förbittring mot främlingsväldet. Så skrevs det
på 1460-talet: ”myntmästaredömet haver en tysk, och store
tolle-dömet haver en tysk, lilla tollen haver en tysk, tomtöre en tysk, så
att svenska män finge och måtte intet annat ämbete hava än vara
bödel, och dödgravaredömet.” Slutligen ledde stoltheten över segern
vid Brunkeberg 1471 till att stadslagens bestämmelser om tyska
rådmän upphävdes. Men i kommersiellt hänseende inträdde sannolikt
så gott som ingen förändring. Nästan hela 1500-talet igenom gick
Sveriges både import och export i allt väsentligt på Lübeck och
Danzig, och de tyska köpmännens roll i den svenska handeln höll sig
också långt fram i tiden.
Den inre handeln var säkert många gånger viktigare än den flitigt
omtalade utrikeshandeln och var i princip bevarad för svenska
stadsborgare. I praktiken förhöll det sig ganska säkert annorlunda,
nämligen så till vida att det mesta utgjorde landsköp, såsom termen
lydde, i händerna på bönder, som delade sin tid mellan denna handel
och jordbruket eller snarare större delen av tiden befunno sig på
resor samt läto hustru och bam sköta jorden. Att landsköp ständigt
på nytt förbjöds allt sedan Magnus Ladulås’ tid ändrade sannolikt
icke det minsta i dess faktiska blomstring.
Hantverk
Som sista del av samhällets överbyggnad kom hantverket. Att
hantverket, då liktydigt med industriell råvaruförädling över huvud taget,
måste ha varit urgammalt ligger visserligen i sakens natur, ty människan
lever icke av bröd allena utan har även under mycket primitiva
förhållanden behov av både bostad, kläder och verktyg samt måste därför
se till att detta på något sätt blir tillverkat. Frågan om hantverkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
