Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Medeltidshushållningens organisering (1520—1600) - Den ekonomiska politikens ledstjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
76 Medeltidshushållningens organisering (1520—1600)
också indirekt detsamma genom hans syn på utrikeshandeln, som helt
och hållet betraktades med Medeltidens blickar och bedömdes i
stark motsats till den merkantilistiska uppfattningen. När in- och
utländska varor direkt byttes mot varandra, var det omöjligt att
förbise det faktum att man utförde varor endast för att få varor i
utbyte; utrikeshandelns ändamål blev då importen, exporten endast
medlet till målet. Gustaf Vasa gjorde alltid svårigheter med att
bevilja rätt till export och angav som förutsättning för sina
medgivanden på denna punkt att den avsedde exportören hade infört goda
varor förut och lovade att göra det i fortsättningen; en merkantilistisk
statsman skulle ha handlat rakt tvärtom.
I den offentliga hushållningen införde Gustaf Vasa en förut okänd
ordning och reda, fortfarande i genomförd grad på
naturahushållningens grund. Hans kontroll över ståthållare, fogdar och övriga
statstjänare var oavlåtlig, och han förehöll dem alltid i de strängaste
ordalag skyldigheten att ”ramma kronans bästa”. Intresset för vinster
åt kronan och Vasahuset gick före nästan allting annat; men det fasta
grepp om statsrodret som kom till stånd var naturligtvis i hög grad
också till befolkningens fromma. Det var framför allt i två riktningar,
utöver den rena övervakningen, som detta fick vittgående
konsekvenser.
Den ena tendensen bestod i en oavlåtlig iver att sälja kronans
”persedlar”, dvs. naturainkomster, där de betingade det högsta
priset. Såsom den bome köpman Gustaf Vasa var, följde han ständigt
med uppmärksamhet prisförskjutningarna i olika landsdelar, liksom
en där uppkommen brist; och så snart han trodde sig upptäcka
gynnsammare villkor för försäljning på ett nytt ställe, ålade han sina
tjänare att skicka varan dit och sälja den till högsta möjliga pris.
På samma sätt skötte konungen på ett högst personligt sätt exporten,
som närmast var avsättning av kronans varor till de utländska
köp-svennerna i de svenska hamnstäderna, och han var ej mycket
nogräknad vid valet av metoder — vilket förmodligen motparten icke
heller var. Naturligtvis sökte han se till att också hans undersåtar
handlade på gynnsamma villkor med utlänningarna. Han hade
särdeles låga tankar om de sinas förmåga i så måtto och sade på sitt
drastiska språk, att de ”tränges och slites om de varor som de
främmande föra här in uti riket, likasom andre svultne svin pläga göra
om dravet och mäsken”. Hans förkärlek för passivhandel hade
förmodligen ett av sina stöd däri, ty då utlänningarna fingo komma till
de svenska hamnarna, kunde han eller hans ståthållare lättare hålla
öga på dem och deras svenska motparter än då det hela försiggick
utanför hans domvärjo.
Gustaf Vasas oavlåtliga handelsoperationer kors och tvärs över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
