Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Medeltidshushållningens organisering (1520—1600) - Bergshantering - Näringslivets reglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
82 Medeltidshushållningens organisering (1520—1600)
bygga där en sådan svår byggning med sådane stort hus, likasom det
skulle vara någon domkyrka”. Också häri visade det sig att
järnhanteringen företrädde det enda i djupare mening nya inom Sveriges
näringsliv under 1500-talet.
Kopparhanteringen förde en tynande tillvaro på Gustaf Vasas tid,
trots att han förmodligen intresserade sig ännu mer för denna än för
järnhanteringen och — utan resultat — försökte ändra dess
organisation. Men under 1500-talets sista två årtionden började
kopparhanteringen skjuta stark fart, gynnad av en enastående prisstegring, som
i sin ordning var en verkan av att Spanien, på den tiden Europas
mäktigaste rike, till allmän häpnad övergick till kopparmyntfot, trots
att det ägde världens rikaste silvergruvor. Å andra sidan medförde
just den inströmning av silver som kom från Amerika, att
silverhanteringen i Sverige tedde sig ännu mer minimal än den eljest skulle
ha gjort. Den samtidiga utvecklingen av järnhanteringen och
kopparhanteringen resulterade i ett förut okänt uppsving för Sveriges export,
och förändringarna inom bergshanteringen lade grunden till det
ojämförligt viktigaste på produktionens område som skulle komma
att prägla den följande perioden.
Näringslivets reglering
I fråga om näringslivets reglering liksom på nästan alla andra
punkter stod Gustaf Vasa helt och hållet på medeltida grund, dvs.
han var i och för sig övertygad anhängare av den stadsekonomiska
politik som såg en huvuduppgift i att förbehålla städerna alla s.k.
stadsnäringar, sålunda handel, sjöfart och hantverk. Den stora frågan
var alltid främst vad man skulle göra åt ”landsköpet”, böndernas
outrotliga strävan att själva driva handel i stället för att föra sin
avel till de avskydda städerna och där täcka sina behov. Men trots
sin övertygelse om det oriktiga i ett sådant tillstånd företog Gustaf
Vasa ingenting av grundläggande natur på detta område. Han
utfärdade visserligen en ström av förbud mot landsköpet men förklarade
exempelvis vid ett tillfälle, som svar på Stockholmsborgarnas
klagomål, att det var lika svårt att avskaffa alla landsköpmän som att
”fånga alla de ulvar i skogen löpa”. Med sin intensivt praktiska blick
nöjde han sig över huvud taget i de allra flesta fall med att ”laga
efter lägligheten”, och gav därför mycket stridiga föreskrifter i olika
fall, fastän han vanligen gav dem en principiell utformning som de
ofta i verkligheten icke kunde bära.
Men under Gustaf Vasas söner och framför allt under Karl IX
började man mer konsekvent genomföra den stadsekonomiska
politiken. Förebilden blev därvid i stor utsträckning de nordtyska stä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
