- Project Runeberg -  Svenskt arbete och liv : från medeltiden till nutiden /
83

[MARC] Author: Eli F. Heckscher - Tema: Business and Economy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Medeltidshushållningens organisering (1520—1600) - Näringslivets reglering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Näringslivets reglering 83 derna, men vad som kom att skilja den svenska politiken från den tyska var att medan den senare på stora områden hade kommit till stånd som privilegier för särskilda städer och därför hade fått en delvis mycket brokig prägel, så blev den svenska lagstiftningen i det väsentliga en rikslagstiftning, med giltighet över hela landet eller rättare med olika normer för olika platser efter en gemensam plan. Framför allt gällde detta den s.k. stapelpolitiken, som åsyftade att göra en stad till ”stapel”, dvs. en plats dit handeln skulle gå och där köpmännen skulle lämna varorna till försäljning eller eventuellt föra dem vidare genom förmedling av stadens egna invånare. Denna tanke låg till grund för den svenska politiken i fråga om städernas indelning, så att den utländska handeln och sjöfarten förbehölls vissa städer, de s.k. stapelstäderna, som i allmänhet voro sjöstäder, fastän de icke omfattade alla städer i denna kategori, medan de övriga, uppstäderna, ej fingo handla annat än inom landet och ej ens detta obegränsat. Redan i Magnus Erikssons stadslag fanns fröet till vad som senare skulle komma att kallas det bottniska handelstvånget, som innebar förbud för städerna norr om Stockholm och Åbo att handla längre söderut än till dessa två städer. Under Gustaf Vasa tillämpades allt detta ganska ojämnt; men sedan upptogs frågan till systematisk behandling, och resultatet blev under Gustaf II Adolfs tidiga regeringsår (1614 och 1617) att denna indelning fixerades och med relativt små ändringar levde kvar ända till 1765 och delvis ännu längre; i själva verket äro ännu i dag endast vissa städer stapelstäder med egen tullkammare. Karl IX, som var en utpräglad doktrinär, åtminstone på den ekonomiska politikens område, gjorde ett par försök, första gången i ett betänkande av 1595, att våldsamt utsträcka systemet ännu längre, genom att förbehålla hela landets utrikeshandel åt Stockholm enbart, något som sammanhängde med att Stockholm var och länge förblev de styrandes särskilda skötebarn. Också om en så radikal lösning icke kom till stånd, var tendensen att gynna Stockholm alltid närvarande och förblev så att säga en överbyggnad på den fullt genomförda tendensen att gynna stapelstäderna på uppstädernas bekostnad. Ett annat huvudområde för stadspolitiken utgjorde skråväsendet. Skråorganisationernas ställning kom ej att påtagligt ändras under Gustaf Vasas regering, men också och kanske framför allt på detta område ingrep dåvarande hertig Karl tidigt (1576) med en ytterligt radikal reglering av skråväsendet i hertigdömets städer, varvid han uttryckligen åberopade tyska förebilder. Han gick ända därhän att föreskriva numerus clausus, sålunda en fast begränsning av antalet hantverkare, i de särskilda yrkena, så att nya hantverkare ej skulle få bli mästare förrän lika många av de gamla hade fallit ifrån, om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:44:30 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svarbliv/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free