Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Medeltidshushållningens organisering (1520—1600) - Näringslivets reglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näringslivets reglering 83
derna, men vad som kom att skilja den svenska politiken från den
tyska var att medan den senare på stora områden hade kommit till
stånd som privilegier för särskilda städer och därför hade fått en delvis
mycket brokig prägel, så blev den svenska lagstiftningen i det
väsentliga en rikslagstiftning, med giltighet över hela landet eller rättare
med olika normer för olika platser efter en gemensam plan.
Framför allt gällde detta den s.k. stapelpolitiken, som åsyftade att
göra en stad till ”stapel”, dvs. en plats dit handeln skulle gå och där
köpmännen skulle lämna varorna till försäljning eller eventuellt föra
dem vidare genom förmedling av stadens egna invånare. Denna tanke
låg till grund för den svenska politiken i fråga om städernas
indelning, så att den utländska handeln och sjöfarten förbehölls vissa
städer, de s.k. stapelstäderna, som i allmänhet voro sjöstäder, fastän
de icke omfattade alla städer i denna kategori, medan de övriga,
uppstäderna, ej fingo handla annat än inom landet och ej ens detta
obegränsat. Redan i Magnus Erikssons stadslag fanns fröet till vad
som senare skulle komma att kallas det bottniska handelstvånget,
som innebar förbud för städerna norr om Stockholm och Åbo att
handla längre söderut än till dessa två städer. Under Gustaf Vasa
tillämpades allt detta ganska ojämnt; men sedan upptogs frågan till
systematisk behandling, och resultatet blev under Gustaf II Adolfs
tidiga regeringsår (1614 och 1617) att denna indelning fixerades och
med relativt små ändringar levde kvar ända till 1765 och delvis
ännu längre; i själva verket äro ännu i dag endast vissa städer
stapelstäder med egen tullkammare. Karl IX, som var en utpräglad
doktrinär, åtminstone på den ekonomiska politikens område, gjorde ett
par försök, första gången i ett betänkande av 1595, att våldsamt
utsträcka systemet ännu längre, genom att förbehålla hela landets
utrikeshandel åt Stockholm enbart, något som sammanhängde med
att Stockholm var och länge förblev de styrandes särskilda skötebarn.
Också om en så radikal lösning icke kom till stånd, var tendensen
att gynna Stockholm alltid närvarande och förblev så att säga en
överbyggnad på den fullt genomförda tendensen att gynna
stapelstäderna på uppstädernas bekostnad.
Ett annat huvudområde för stadspolitiken utgjorde skråväsendet.
Skråorganisationernas ställning kom ej att påtagligt ändras under
Gustaf Vasas regering, men också och kanske framför allt på detta
område ingrep dåvarande hertig Karl tidigt (1576) med en ytterligt
radikal reglering av skråväsendet i hertigdömets städer, varvid han
uttryckligen åberopade tyska förebilder. Han gick ända därhän att
föreskriva numerus clausus, sålunda en fast begränsning av antalet
hantverkare, i de särskilda yrkena, så att nya hantverkare ej skulle
få bli mästare förrän lika många av de gamla hade fallit ifrån, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
