Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Koppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Koppar 103
man därför i första rummet finna köpare för svensk koppar, såsom
ju hade lyckats vid betalningen av Älvsborgs lösen. Men det
feberaktiga behovet av utlandsbetalningar, stimulerat särskilt av Gustaf
II Adolfs eldsjäl, gjorde att det ofta stötte på stora svårigheter att
avsluta köpen tillräckligt snabbt, trots att kronan hade en mängd,
sins emellan ibland samverkande och ibland varandra bekämpande
agenter på de utländska marknaderna, särskilt Amsterdam. Man blev
därför ofta tvungen att i stället för försäljning tillgripa pantsättning
och belåning av panten, eller upplåning på annat sätt, delvis mot
förhoppning om framtida leveranser; det var ett ständigt gnagande
bekymmer hur man skulle kunna få tillräckliga medel ur
kopparhandeln. Under två perioder, först på Gustaf II Adolfs tid, sedan
under Kristinas förmyndare, skapades för ändamålet
kopparkompanier, som väntades bli i stånd att sköta verksamheten effektivare än
å ena sidan kronan och å den andra de med hanteringen vid Stora
Kopparberg förbundna enskilda grupperna. Det första kompaniets
verksamhet var icke heller alldeles förfelad, men i verkligheten blev
kompaniet föga mer än en förklädnad för statens egen handel, och
det upphävdes därför ganska snart; det andra kompaniet var
misslyckat från början och existerade bara några få år.
Om icke behovet av betalningar i utlandet hade varit så våldsamt,
så skulle läget ha tett sig synnerligen gynnsamt ur svensk synpunkt.
Ty Sveriges monopolställning på den europeiska kopparmarknaden
var uppenbar och höll sig hela århundradet igenom. Det fanns ganska
säkert endast ett land som producerade mer eller ens tillnärmelsevis
lika mycket koppar som Sverige, nämligen Japan; och det var mycket
obetydliga kvantiteter av den japanska kopparen som, för övrigt
endast mycket ojämnt, nådde den europeiska marknaden; i Europa
var Sveriges ställning därför i huvudsak obestridd, trots att det
naturligtvis fanns några andra europeiska, mindre produktionscentra.
Karl XI utsände år 1690 en av Sveriges främste metallurger,
dåvarande bergmästaren Erik Odhelius (sedermera adlad Odelstiema)
på en långvarig studieresa till alla bergshanteringens distrikt och alla
viktigare avsättningsorter för metaller i Europa; och efter sin
återkomst avgav han en utförlig berättelse, som sannolikt innefattar ett
större vetande om bergshanteringens och dess produkters ställning
i Europa mot slutet av 1600-talet än man kan finna på något annat
ställe. Odhelius stack där minst av allt under stol med de
svårigheter Sverige hade att kämpa med på metallindustriernas område.
Men fastän ju den svenska kopparproduktionen då redan befann sig
i nedgång, var hans omdöme om läget för kopparen likväl följande:
”För koppartillverkningen har Sverige av ålder varit såsom en moder,
och fastän på åtskillige ställen in- och utom Europa någon kvantitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
