Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
114 Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720)
sig säker på sin monopolställning; man fruktade ständigt att icke
blott kvalitetsförsämringar utan också prisstegringar skulle väcka till
liv nedlagda järnverk i andra länder och på det sättet öka den
utländska produktionen. Det fanns ett och annat undantag från denna
uppfattning, viktigast kanske hos Christopher Polhem, som önskade
en också till formen monopolistisk organisation av järnexporten, för
att därigenom göra det svenska järnet ”rart” och på så sätt höja dess
pris. I denna form slog tanken aldrig igenom, fastän den fick praktisk
tillämpning i andra riktningar, som strax skall framgå. Att man så
hårt höll på kvaliteten blev av största betydelse för framtiden, ja,
det är ej för mycket sagt att det blev den svenska järnhanteringens
räddning i dess ödestimma.
Vad som möjliggjorde den tekniska ståndpunkt som
järnhanteringen alltså kom att intaga var en rad förändringar som genomfördes
tidigt under 1600-talet.
Mest ryktbart därav är det s.k. vallonsmidets införande. Den
förändring som låg däri ter sig för lekmannaögon ganska obetydlig,
utvärtes sett bestod den huvudsakligen i att man använde två härdar
i stället för en, den ena för färskningen och den andra för järnets
”uträckning” i stänger. Vallonjärnet visade sig, efter allt att döma
utan förskyllan och värdighet från dess upphovsmän, bli världens
bästa ståljärn, dvs. den bästa utgångspunkten för ståltillverkningen,
som i äldre tider till alldeles övervägande del skedde genom ny
bearbetning av det smidbara, färskade järnet. Men den uppmärksamhet
som detta väckte har dolt att vallonsmidet utgjorde en mycket liten
del av den svenska järnhanteringen och att ståljärnet i sin tur
utgjorde en mycket liten del av vallonjärnet, därför att ståltillverkning
i äldre tider alltid var ytterst obetydlig gent emot mjukt järn i
jämförelse med moderna förhållanden. För 1700-talets del kan man
fastställa att vallonjärnet endast utgjorde 10 å 12 % av den svenska
totala järnexporten; och på den engelska marknaden, där det
huvudsakligen fann avsättning, gick det mesta till annat än ståltillverkning,
trots att denna var ovanligt starkt utvecklad just i England.
Vallon-järnet blev en specialitet för Dannemoraverken — det kom att i
England kallas Öregrundsjärn — och hade därigenom det bästa
utgångsmaterialet, på grund av malmens enastående renhet i
Danne-mora, vilket naturligtvis väl så mycket som metoden bidrog att skapa
dess anseende.
Den övriga järnhanteringen blev samtidigt föremål för en
uppryckning, vars detaljer äro ännu mindre synliga för lekmannaögon
än vallonjärnets. Resultatet blev det s.k. tysksmidet, och detta
utgjorde hela den del av järnhanteringen som icke var vallonsmide.
Bägge metoderna gällde färskningen eller nummer två av järnhan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
