Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Järn - Brukspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brukspolitik 115
teringens processer. Men väl så viktiga som förändringarna voro på
dess område var vad som skedde inom masugnsprocessen, genom
införande av de s.k. fransöske ugnarna, murade masugnar, i stället
för en äldre tids skapelse, de s.k. mulltimmershyttorna, så som
namnet säger byggda av jord med mellanliggande bjälkar. I alla
händelser var det dessa olika faktorer tillsammans som, under
fortsatta förbättringar, blevo grundvalen för det svenska järnets
stor-maktsställning. De utgjorde grundvalen för den svenska metallurgien
långt in på 1800-talet.
Under denna tid var det som Värmland kom att intaga sin ställning
såsom Sveriges viktigaste järnprovins. Vid en stor undersökning eller
hammarskattetaxering som gjordes av hela den svenska
järnhanteringen år 1695 visade det sig att 22 % av tillverkningen föllo på
Värmlands del, mot endast 17 på Närkes, 16 på Västmanlands, 14 på
Upplands, 7 V2 på Dalarnas och 6 på Gästriklands del, de senare
efter Värmland de viktigaste bruksdistrikten. Värmlands exportort
var i främsta rummet Göteborg, och främst därigenom fick Göteborg
sin stora betydelse på järnexportens område, så att dess andel steg
från omkring 17.4 % av Stockholms och Göteborgs sammanlagda
järnexport, under femårsperioden 1681/85, till omkring 30.4 %
1716/20, sålunda nästan relativ fördubbling.
Brukspolitik
Denna förändring i järnhanteringens geografiska fördelning
sammanhängde med den brukspolitik som skulle bli Sveriges klassiska och
som tog sin början under Kristinas förmyndare. Dess utgångspunkt
var oro för skogsbeståndet i vad som då kallades för Bergslagen,
huvudsakligen dess nuvarande mellersta och östra delar. Av denna
anledning ville man förbehålla Bergslagsskogarna åt gruvbrytning och
masugnsdrift samt flytta ut processen n:r 2, hammarsmidet, till
skogrikare trakter, där de föregående stadierna icke kunde komma
till användning på grund av dess brist på gruvor. Detta skulle
tydligen ha sprängt järnhanteringens enhetlighet i vertikal led — med
en modem beteckning dess integration — och icke blott ha gjort
slut på en tradition som faktiskt visat sig oövervinnelig utan också
medfört högst gripbara praktiska svårigheter. Ty eftersom
skogstrakterna utanför Bergslagen i allmänhet saknade malmtillgångar, måste
dit förlagda stångjärnsverk möta så allvarliga hinder för sin
försörjning med utgångsmaterial att resultatet på flertalet punkter
omöjligt kunde bli stort. Det blev en viss nygrundning av järnbruk
över ett stort område, såväl i Södermanland samt Öster- och
Västergötland som i Norrland och Finland, men detta vägde icke tungt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
