Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Brukspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
116 Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720)
På grund av att Värmlands större del räknades ligga utanför
bergslag blev verkan emellertid en helt annan där, och västra
Värmland kom därigenom att nå sin ställning som ett huvudområde för
järnhanteringen. Detta innebar icke att den gamla Bergslagen
förlorade sin roll såsom producent av stångjärn; tvärtom växte
produktionen också där. Men tillväxten var starkare utom än inom bergslag,
i det att proportionen dem emellan 1636 var 77.6 : 22.4 men 1695
62.3 :37.7. Brukspolitiken kom utöver detta att eftersträva en viss
begränsning i smidets totala omfattning, fortfarande av omsorg om
skogsbeståndet, och under den följande perioden skulle detta få
vittgående konsekvenser. Före 1720 blev verkan däremot mycket måttlig
i detta hänseende; Karl XI företog visserligen ”utrivningar” av bruk
som ansågos olovligt tillkomna eller eljest olämpligt placerade, men
före Frihetstiden var tillväxten hela tiden större än avgången.
I organisatoriskt hänseende fick den svenska järnhanteringen under
denna period den form som senare har blivit den klassiska. Detta
innebar uppkomsten av ”bruk”, anläggningar som krävde efter tidens
förhållanden stora kapital och stodo under ledning av
”ståndspersoner”, brukspatroner. Socialt innebar detta upphovet till den första
överklassen med världslig bildning vid sidan av adeln och var därför
ur allmän kulturell synpunkt en mycket stor förändring; en av den
svenska järnhanteringens bästa kännare har sagt att ingen privat titel
i Sverige någonsin har åtnjutit så stort anseende som namnet
brukspatron. De gamla bergsmännen, som i motsats till brukspatronerna
räknades till allmogen, begränsades därefter nästan fullständigt till
järnhanteringens första stadier, gruvdrift och masugnsdrift, samt
fingo ej ens behålla den senare av dessa helt och hållet för egen
räkning, därför att det innebar uppenbara fördelar för bruken med
egna masugnar — de nya, murade masugnarna brukade kallas för
brukspatronsugnar.
Som redan antyddes, medförde emellertid denna typ av företag
ett stort kapitalbehov, delvis för den rena produktionen, delvis också
för att de lokalt slutna enheter som bruken utgjorde på det ena eller
andra sättet måste sörja för sina arbetares underhåll. Man kan utan
överdrift säga att kapitalanskaffningen utgjorde den svenska
järnhanteringens svåraste problem under dess klassiska tid. Problemet
löstes mer eller mindre tillfredsställande genom en metod som över
hela linjen kom att kallas förlag och som hade följande innebörd.
De utländska importörerna av svenskt järn förskottera de
köpeskillingen eller gåvo ständig kredit åt exportörerna. Dessa, som över hela
linjen voro köpmän i de stora exportorterna Stockholm och
Göteborg, gåvo sedan i sin tur kredit åt bruken, och till sist gåvo bruken
kredit åt sina arbetare, kol- och forbönder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
