Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Brukspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett sådant system var naturligtvis ömtåligt i alla sina led och
föranledde en hel del egendomliga relationer. Alla parter voro
bundna vid sina kreditgivare. Arbetarna stodo vanligen i skuld till
bruken, ofta i växande grad, och kunde icke flytta förrän de hade
betalat sina skulder eller deras nya arbetsgivare hade visat sig villiga
att övertaga dem; detta kunde lätt skapa ett slags lokal bundenhet
som ej stod att övervinna. Bruken åter bundos vid sina avnämare i
exportorterna och kunde ej gå över till nya förrän de hade frigjort
sig från krediten; och fastän man hör mindre om det, måste
förhållandet ha varit likartat mellan exportörerna och de utländska
importörerna. När ett bruk icke längre var i stånd att betala skulden
till förlagsgivaren, så hade denne rätt att själv övertaga brukets drift
eller, som det hette, ”utarbeta sig”, dvs. låta bruket gå för sin egen
räkning tills skulden var betald. Därjämte uppstod alltid ett invecklat
och svåröverskådligt betalningsförhållande mellan exportören och
bruket. Prissättningen för det s.k. icke redbara, dvs. förlag
underkastade järnet kunde komma att ställa sig lägre än för s.k. redbart
järn, eller också kommo omvänt de varor i vilka krediten till alldeles
övervägande del utgick att betinga ett fantasipris, varjämte gränserna
emellan pris och ränta på krediten kunde bli mycket oklara. Det
genomförda drag av naturahushållning som låg häri accentuerades
sedan ännu mycket starkare i förhållandet mellan brukspatronerna
samt arbetarna och bönderna, i det att dessa senare fingo ut sina
löner till alldeles övervägande del genom att taga ut varor i
brukshandeln, där visserligen i många fall priserna rent av kunde hållas
lägre än i öppna marknaden men där också motsatsen förekom och
gav anledning till allvarliga klagomål.
Utöver den egentliga järnhanteringen förekom även en fortsatt
bearbetning av järnet, fastän den spelade en mycket underordnad
roll i förhållande till stångjärnssmidet. Särskilt gällde detta
ståltillverkningen; det ”svenska stålet” fick aldrig det anseende på den
utländska marknaden som det svenska stångjärnet utan ansågs stå
tillbaka för stål både från Steiermark, från Remscheid och Solingen
och även från de engelska stålverken, trots att de senare använde
svenskt stångjärn som utgångsmaterial. Däremot fick Sverige en
blomstrande kanontillverkning i Louis De Geers händer, varjämte
även annan vapenindustri, likaledes till stor del hantverk, förde en
blomstrande tillvaro, i bägge hänseendena visserligen i första rummet
för den svenska vapenmaktens egna behov under de ständiga krigen
men också i stor utsträckning för export. Samtidigt rådde ett mycket
stort intresse för järnmanufaktur, sålunda färdiga produkter, vanligen
i mindre enheter; och Christopher Polhem hade på detta område
den mest centrala delen av sin verksamhet, lokaliserad vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
