- Project Runeberg -  Svenskt arbete och liv : från medeltiden till nutiden /
128

[MARC] Author: Eli F. Heckscher - Tema: Business and Economy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Städer och stadspolitik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ringa fåtal nya städer som verkligen hade fått nämnvärd betydelse. I rådet under Gustaf II Adolf och Kristinas förmyndare sparde man heller icke på skarpa ord om de svenska städernas uselhet, fastän det därvid visserligen icke gjordes skillnad mellan gamla och nya. Gustaf II Adolf själv kallade städerna ”handelslösa, ruttna och kullrivna”; från riksrådens sida förekommo bland andra så litet smickrande epitet som ”bondbyar” och ”tjuvehål”. Orsakerna äro lätta att ange. Huvudsaken var att de nya städerna — delvis också de gamla — ingen egentlig ekonomisk uppgift hade att fylla. De s.k. stadsnäringarna utövades med mycket större lätthet av bönderna så att säga på lediga stunder, därför att jordbruket i sitt dåvarande outvecklade skick icke på långt när tog hela deras och deras hushållsmedlemmars arbetskraft i anspråk; och därtill kom en medveten ovilja från böndernas sida mot att flytta in i städerna. De motvilligt till staden Umeå sammandragna bönderna kallade sig själva i en inlaga med det träffande uttrycket ”tillförordnade stadsinvånare”; och så snart de hade någon utsikt att dra sig undan försöktes det. I själva verket voro städerna fortfarande, och särskilt de nya, i första rummet med stadsprivilegier utrustade bondbyar. Lika små voro sympatierna från de bönders sida som skulle handla med stadsinvånarna. På tinget utlät sig exempelvis en bonde så ovördsamt om Sundsvall som att säga: ”Den skulle hava legat i helvetet, när den blev grundad mellan Hudiksvall och Härnösand”. Emellertid kan man icke frånkänna själva den officiella politiken en rätt stor del av ansvaret för att dess egna skapelser fingo så svag livskraft. De nya städerna voro med helt få undantag uppstäder, och hela den officiella stadspolitiken gynnade stapelstäderna på uppstädernas bekostnad, vartill kom att den 1622 införda stadstullen, den s.k. lilla tullen, avskräckte bönderna från tillförsel till städerna, icke blott genom tullbeloppet utan också på grund av de trakasserier från tullbetjäningens sida som de ansågo sig utsatta för. Men framför allt påverkades alla landsortens städer och särskilt uppstäderna av den obegränsade iver som maktägarna visade att ge förmåner åt en enda stad, nämligen Stockholm. Det låg exempelvis något nästan rörande i Axel Oxenstiernas förtroende till vad Stockholm kunde uträtta i vad som var en av hans livs mörkaste stunder, när han hade måst finna sig i att låta Sverige avstå de preussiska tullarna, ett resultat som han betecknade med uttrycket ”halva rikets makt och styrka sin kos”. Hur läget då tedde sig för honom framgår av fortsättningen: ”Det högsta därav något märkeligt är att hoppas, är städernas och enkannerligen Stockholms byggning och förökning”; vid ett senare tillfälle sade han: ”Man skulle alla consilia därhän dirigera, att Stockholm kommer upp och den bliver populerat. Sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:44:30 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svarbliv/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free