Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Städer och stadspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ringa fåtal nya städer som verkligen hade fått nämnvärd betydelse.
I rådet under Gustaf II Adolf och Kristinas förmyndare sparde man
heller icke på skarpa ord om de svenska städernas uselhet, fastän
det därvid visserligen icke gjordes skillnad mellan gamla och nya.
Gustaf II Adolf själv kallade städerna ”handelslösa, ruttna och
kullrivna”; från riksrådens sida förekommo bland andra så litet
smickrande epitet som ”bondbyar” och ”tjuvehål”.
Orsakerna äro lätta att ange. Huvudsaken var att de nya städerna
— delvis också de gamla — ingen egentlig ekonomisk uppgift hade
att fylla. De s.k. stadsnäringarna utövades med mycket större lätthet
av bönderna så att säga på lediga stunder, därför att jordbruket i
sitt dåvarande outvecklade skick icke på långt när tog hela deras
och deras hushållsmedlemmars arbetskraft i anspråk; och därtill kom
en medveten ovilja från böndernas sida mot att flytta in i städerna. De
motvilligt till staden Umeå sammandragna bönderna kallade sig själva
i en inlaga med det träffande uttrycket ”tillförordnade stadsinvånare”;
och så snart de hade någon utsikt att dra sig undan försöktes det.
I själva verket voro städerna fortfarande, och särskilt de nya, i första
rummet med stadsprivilegier utrustade bondbyar. Lika små voro
sympatierna från de bönders sida som skulle handla med
stadsinvånarna. På tinget utlät sig exempelvis en bonde så ovördsamt
om Sundsvall som att säga: ”Den skulle hava legat i helvetet, när den
blev grundad mellan Hudiksvall och Härnösand”.
Emellertid kan man icke frånkänna själva den officiella politiken
en rätt stor del av ansvaret för att dess egna skapelser fingo så svag
livskraft. De nya städerna voro med helt få undantag uppstäder,
och hela den officiella stadspolitiken gynnade stapelstäderna på
uppstädernas bekostnad, vartill kom att den 1622 införda stadstullen,
den s.k. lilla tullen, avskräckte bönderna från tillförsel till städerna,
icke blott genom tullbeloppet utan också på grund av de trakasserier
från tullbetjäningens sida som de ansågo sig utsatta för.
Men framför allt påverkades alla landsortens städer och särskilt
uppstäderna av den obegränsade iver som maktägarna visade att ge
förmåner åt en enda stad, nämligen Stockholm. Det låg exempelvis
något nästan rörande i Axel Oxenstiernas förtroende till vad
Stockholm kunde uträtta i vad som var en av hans livs mörkaste stunder,
när han hade måst finna sig i att låta Sverige avstå de preussiska
tullarna, ett resultat som han betecknade med uttrycket ”halva rikets
makt och styrka sin kos”. Hur läget då tedde sig för honom framgår
av fortsättningen: ”Det högsta därav något märkeligt är att hoppas,
är städernas och enkannerligen Stockholms byggning och förökning”;
vid ett senare tillfälle sade han: ”Man skulle alla consilia därhän
dirigera, att Stockholm kommer upp och den bliver populerat. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
