Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Merkantilism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även denna nyhet upptogs med iver i Sverige, fastän resultaten voro
betydligt torftigare än på många håll utomlands, särskilt i England
och Nederländerna. Det var knappast andra än tjärukompanierna som
företedde någon verklig livskraft; som redan har omtalats, upphörde
också ett så pass framgångsrikt företag som det första
kopparkompaniet efter få år, medan det andra var misslyckat från början.
Upprepade försök att få till stånd järnkompanier kommo av sig redan
vid ingången. Inom importhandeln stötte kompaniformen på ännu
större svårigheter, därför att den var alldeles för tungrodd att kunna
tillgodose en handel som var splittrad på en sådan mängd varor som
förekommo inom den svenska importen; endast salt- och
tobakskompanier spelade någon väsentlig roll på denna sida.
Kompaniformen hade emellertid också betydelse för sjöfarten.
Icke desto mindre betydde kompanierna också på detta område
mycket litet i jämförelse med den normala företagsformen,
partrederierna, sålunda bolag emellan olika redare, som vid frånvaro av
sjöförsäkring fördelade sin risk genom att äga andelar i en mängd
skepp, i stället för att helt äga ett mindre antal. På samma sätt
handlade för övrigt också varuägarna, så att fartygen kommo att ha
en mängd både delägare och befraktare.
Sjöfarten, närmare bestämt handelsflottan, företedde också tidtals
ett efter tidens förhållanden starkt uppsving, fastän det visserligen
var i hög grad begränsat av de politiska konjunkturerna. För den
händelse Sverige kunde bevara sin neutralitet under de många
sjökrigen, övergick nämligen särskilt holländarnas väldiga sjöfart på
Östersjön till stor del i svenska händer, delvis visserligen som rent
camouflage, i det att de holländska fartygen skenbart överfördes till
svenska ägare, men också i påfallande hög grad som verklighet.
Under den andra av de stora högkonjunkturer det härvid gällde,
nämligen 1690-talet, nådde den svenska handelsflottan en så hög
siffra som 750 fartyg, vilket ej fick sin motsvarighet ens under det
följande århundradet.
Samtidigt hade sjöfarten ett annat inslag som sammanhängde med
en särskild sida av merkantilismen, nämligen vad man kunde kalla
dess karaktär av maktsystem. Redan Gustaf II Adolf kom nämligen
på den tanken att man skulle uppmuntra sjöfart med väpnade fartyg,
som då samtidigt kunde tjänstgöra såsom örlogsreserv och även
försvara sig själva mot angripare. Detta gav anledning till särskild
uppmuntran för de s.k. munterade skeppen, som skulle hålla ett visst
minimiantal kanoner och även uppfylla vissa andra villkor för
motståndskraft. Denna nyhet, som tycks ha haft sin utgångspunkt i
Sverige men sedan fick efterföljare på andra håll, lades till grund för
en huvudpunkt i den svenska sjöfartspolitiken, som fick namnet hel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
