Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Godsavsöndringarna och reduktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I hur hög grad detta ansågs överföra äganderätten till den som
uppbar skatten för egen räkning, sålunda adelsmannen i stället för
kronan, framgår av ett par exempel. Även en så konservativ och
måttfull man som Axel Oxenstierna kallade dessa herrar, som hade
fått böndernas skatt överlåten på sig från kronan, för ”böndernas
herrar och husbönder”; och själva överlåtelsebreven för köpegodsen
använde formuleringen, att skattehemman överlätos på adelsmännen
”att njuta, bruka och behålla till evärdelig ägo (sic) och frälse,
alldeles såsom som andra sina arvegods (sic)”. Den inhemska
stormansklassens mest självmedvetna representant, riksdrotsen Per Brahe,
yttrade också i rådet att visserligen både adel och bönder vore
undersåtar, men endast adeln riksomedelbara undersåtar, bönderna
däremot medelbara, dvs. undersåtar under adeln och därmed endast
indirekt under kronan. Det var alltså den rent feodala uppfattningen
som därmed vann insteg i Sverige, och man kan icke förvåna sig över
bondeståndets förklaring att det visste om hur bönderna hade blivit
trälar i andra länder och fruktade att detsamma skulle övergå dem.
Kvantitativt bestod den ojämförligt viktigaste förändringen i denna
allmänna överlåtelse, helt eller så gott som helt på adeln; men
inom ramen för denna försiggick en annan förändring, som
visserligen höll sig inom, absolut taget, jämförelsevis trånga gränser men
som i verkligheten blev av mer varaktig betydelse. Det var
herrgårdsbildningen eller, med tidens kamerala uttryck, säteribildningen.
Säterierna hade alltid åtnjutit mer fullständig skattefrihet än den övriga
frälsejorden, och redan detta utgjorde ett motiv för adeln att grunda
herrgårdar; men därtill medverkade naturligtvis också de övriga
förmåner som det i en mängd fall medförde att ha en egen egendom
att bebo och försköna. I förhållande till vad som förut hade varit
fallet blev också herrgårdsbildningen enastående stark; för Uppland,
som visserligen förmodligen i detta hänseende intog en särställning,
åttadubblades säteriernas antal under avsöndringsperioden. I Erik
Dahlberghs ryktbara verk Suecia antiqua et hodierna har man också
för ögonen den byggnadsprakt som utvecklades på de under
1600-talet byggda herrgårdarna — vartill dock måste göras den
reservationen att Dahlbergh i ganska många fall ritade efter byggnadsplaner
som ej sedan kommo att förverkligas. Att det var tiden för
svenska herrgårdsbildningens egentliga uppkomst kan det icke vara
tvivel om.
Anledningarna till dessa avsöndringar voro många och några
mycket naturliga. Vid det väldiga uppbåd av inkomster som blev
nödvändigt hade kronan icke mycket annat än sin jord och skatterna på
bondejorden att betala med. Den viktigaste anledningen var sålunda,
särskilt under Kristinas förmyndare, den rena finansnöden. Delvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
