Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Godsavsöndringarna och reduktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till den stora reduktionen i egentlig mening kom Karl XI:s
förmyndarräfst med de ännu kvarlevande medlemmarna i hans
förmyndarregering eller deras avkomlingar, och det rådde den skillnaden
mellan de två, att den egentliga reduktionen endast gällde själva
gårdarna — fastän det visserligen kunde förekomma stora
efterräkningar för uppburna inkomster av gårdar som ansågos ”reducibla” —
medan förmyndarräfsten i största utsträckning gällde återbetalning
i penningar. De två företeelserna fingo därigenom olika inflytande på
dem som drabbades därav.
Reduktionen åsyftade i princip att ta ifrån adeln allt vad den hade
fått i form av jord utan likvärdig motprestation, och under den
oerhört hårdhänta ledning som arbetet bedrevs, i sista hand hos
Karl XI själv, var man i högsta grad böjd att skriva ned värderingen
av motprestationerna. Så till vida var det alltså meningen att
återföra adeln till dess ställning före de stora avsöndringarnas tid. Men
i ett mycket viktigt hänseende skedde detta likväl icke, nämligen
i fråga om säterierna. Formellt-juridiskt berodde detta på att hela
reduktionsverket var baserat på en rent kameral beräkning, nämligen
värdet av de ”räntor”, dvs. skatter, som vilade på hemmanen som
sådana. Det var därför möjligt för adeln att utbyta reducibla
hemman emot icke reducibla, så länge räntebeloppet var detsamma för
båda, med andra ord att kasta i gapet på kronan gamla arvegods,
som i princip aldrig voro reducibla, för att få behålla andra,
donerade hemman, som däremot voro det. Och det säger sig självt att
adeln som regel önskade behålla sina säterier emot att avstå från
sina ”strögods”, dvs. sådana hemman från vilka de endast uppburo
böndernas avgifter och med vilka de i övrigt ingenting hade att göra.
I själva verket medförde utbytet av reducerade ströhemman emot
behållna säterier rent av en ekonomisk vinst för adelsmannen, på
grund av säteriernas mer fullständiga skattefrihet; men egendomligt
nog föranledde detta icke Karl XI att sätta sig till motvärn emot
sådana byten. Tyngre vägde det emellertid efter all sannolikhet för
adeln att den var förankrad i säterierna på ett helt annat sätt än i
strögodsen; i en mängd fall hade ju dyrbara herrgårdar uppförts och
blivit adelsmännens verkliga hem.
Medan det tedde sig på detta sätt ur adelns synpunkt, så hade
kronan å sin sida i verkligheten mycket litet intresse av att förvärva
säterier, vilket väl var den reala, till skillnad från den formella,
anledningen till att Karl XI såg genom fingrarna med skillnaden i
kameral ställning för dem och den vanliga frälsejorden, strögodset.
Ty herrgårdarna måste brukas enhetligt, de krävde en godsägare för
sin skötsel; och att driva jordbruk i större skala genom kronans
egna organ var något som man på den tiden nästan alldeles hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
