Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Godsavsöndringarna och reduktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit ifrån. Därför rådde det ganska stor enighet om att
herrgårdarna kunde få bevaras som sådana. Hur det gick i verkligheten kan
icke i denna stund sägas för mer än ett par landskap, Uppland och
Södermanland, men för dem visade det sig att större delen av
herrgårdarna levde vidare i adelns händer och att alltså avsöndringarna
på den punkten hade medfört en definitiv förändring — en
förändring som ej gick tillbaka genom reduktionen. Eftersom det förhöll
sig tvärtom med ströhemmanen, blev resultatet av hela den dubbla
utvecklingen, först avsöndringarna och sedan reduktionen, att den
svenska adeln blev mer och icke mindre av en godsägaradel än den
före godsavsöndringarna hade varit, däremot å andra sidan mindre
av en räntetagaradel än tidigare.
I fråga om verkningarna på adeln som helhet är det icke något
tvivel om att den fick lämna ifrån sig största delen av vad den hade
fått, i hemmantal räknat. Men däremot är det ett stort misstag när
det i växlande tonarter har talats om de fruktansvärda lidanden som
ledande adelsmän blevo underkastade. Den största olägenheten bestod
i den allmänna osäkerhet i äganderättsförhållanden som följde av
att det kunde ta årtionden innan det blev klart huruvida gårdar
tillhörde adeln eller kronan; och utan tvivel förekom det också svåra
lidanden i särskilda fall, fastän ej på långt när så ofta som det har
framställts.
I själva verket fanns det ej mer än en stormanssläkt som verkligen
blev fullständigt berövad sin jordbesittning, och det var den som
under den närmast föregående tiden kanske hade spelat den största
rollen av alla, nämligen De la Gardie. Det föreföll nästan som om
Karl XI ansåg sig ha ett positivt intresse i att ruinera Magnus Gabriel
De la Gardie, på sin tid Sveriges mest lysande ädling, med inkomster
som många tyska småfurstar kunde avundas honom och till på köpet
gift med konungens faster. Hans kamrer dog av svält, han själv blev
sittande på en gård som hade tilldömts kronan, som han själv
uttryckte sig, ”under herr Wredens (Fabian Wredes) malitieuse
pouvoir”; hans hustru, pfalzgrevinnan Marie Euphrosyne, fick behålla
en annan gård enbart för sin livstid — annars gick alltsammans ifrån
dem. Utrotningen sträckte sig också till bröderna, och de måste
gemensamt beediga sin fattigdom i bouppteckningen efter fadern.
I fråga om övriga högadliga släkter förhöll det sig helt annorlunda,
trots allt vad som sades om deras lidanden. Gustaf Otto Stenbock,
efter vartannat riksamiral och riksmarsk, påstods ha sagt, när det
gjordes utmätning efter honom och utmätningsmännen ville ta bort
knapparna ur hans rock, att nu hade han ingenting mer utan hans
hustru fick försörja honom. Hela historien är uppdiktad, i
verkligheten hade G. O. Stenbock efter reduktionen kvar ej mindre än sex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
