Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Allmän prägel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allmän prägel 149
som grunden lades till klassamhället i dess egenskap av arvtagare till
det gamla ståndssamhället.
I alla hänseenden och i stark motsats till Stormaktstiden hade
utvecklingen nu blivit nästan rent inhemsk. Sverige ställde sig som
regel inga mål utanför sina egna gränser, och de personliga krafter
som kommo utifrån voro nu av ringa betydelse, särskilt mot vad
fallet hade varit under det föregående århundradet. I denna mening
blev känslan för det nationella i hög grad stärkt, samtidigt med att
det nationella uppenbarligen fick ett långt mer begränsat innehåll
än det hade haft när landet ägnade sig åt stora uppgifter inom
den europeiska politiken. Man kan exempelvis svårligen tänka sig
anföranden på främmande språk i Frihetstidens riksdagsdebatter så
som i Stormaktstidens; ingen skulle ha velat hålla sådana anföranden,
och ingen skulle ha tolererat dem. Vad man kallar nationalism i
begränsad mening — sålunda en understruken känsla för värdet av
det som skiljer ens eget land från andra länder, och kanske särskilt
för sådant däri som icke innebär någon utvärtes eller materiell
nytta — började också göra sig mer gällande, fastän det skulle
behövas inflytande från romantiken i början av 1800-talet för att
nationalismen skulle slå ut i full blom.
Till sist kommer man icke ifrån det odefinierbara ordet modernitet
som uttryck för den nya tiden. 1600-talets människor kunna ur många
synpunkter te sig mer fängslande och imponerande än 1700-talets,
men de kunna svårligen undgå att kännas som mer främmande, mer
olika vår egen generation. Med 1700-talets människor känner man
sig i nutiden anmärkningsvärt hemmastadd, ingalunda därför att de
förefalla oss större och märkligare — ty snarast skulle man vilja säga
motsatsen — utan helt enkelt därför att de äro oss mycket mer lika.
Därmed sammanhängde, att litteraturen nu antog en prägel som
nästan för varje svensk ter sig hemmavan och naturlig, medan
1600-talets litteratur förutsätter historisk bildning och i viss mån inlevelse
i en främmande miljö för att kunna njutas. Åtminstone en av
anledningarna härtill var utan tvivel vad som nu har framhållits, sålunda
att 1700-talet var svenskt i seder, språk och allmän prägel på helt
annat sätt än den föregående perioden, med dess massinströmning
av intryck utifrån; icke heller Gustavianska tiden — för att använda
Tegnérs formulering ”fantastisk, flärdfull, utländsk om du vill” —
var utländsk i djupare mening, såsom den tidens stora skalder
Kellgren, Bellman och Lidner visa; möjligen kan man finna någon liten
del av förklaringen i fortsättningen av Tegnérs karakteristik: ”vad
gustaviskt var blev även svenskt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
