Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Jordbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordbruk 169
jämte tillskottet för direkt människoföda kanske ej heller var
betydelselöst.
Ännu viktigare och ur livsmedelssynpunkt mer omvälvande var
emellertid det helt och hållet nya växtslag som hette potatis.
Potatisen hade visserligen varit känd i Sverige sedan 1600-talets mitt
men då endast som en kuriositet, planterad i de botaniska
trädgårdarna, fastän riksrådet Schering Rosenhane omtalade den i sin 1662
skrivna Oeconomiæ-Book. Växten infördes till Sverige i större skala
först av Jonas Alströmer, som gjorde lika energiskt reklam för denna
vara som för sina manufakturer, men visserligen med långt sämre
resultat i fråga om att vinna gehör; ett tidigt namn på potatisen,
nolor, anses härstamma från hans gård Nolhaga. Alströmers
propaganda bar frukt här och där i landet, men nästan uteslutande hos
ståndspersoner; redan 1728 gjorde t.ex. en kyrkoherde i Dalarna
försök därmed. Hos bönderna var marken emellertid särdeles
hård-arbetad. Ännu i mitten på 1750-talet voro landshövdingarnas
berättelser om resultaten av propagandan mycket litet optimistiska, trots
att man sände ut plantor och även på annat sätt försökte stimulera
lantbefolkningen att anamma det nya växtslaget. I motsats till vad
man länge trodde tycks ej heller det omedelbart därefter öppnade
pommerska kriget ha satt något spår i fråga om potatisodling;
soldaterna voro ej inkvarterade i potatisdistrikt, och potatis ingick icke
i deras utspisning. Sannolikt var det först 1771/72 års missväxt som
gav den verkliga impulsen till den nya odlingen, fastän dåliga skördar
redan tidigare tyckas ha förmått allmogen till odling av potatis, som
då tydligen betraktades såsom ett slags nödbröd; exempelvis 1764
meddelades från Skaraborgs län, med karakteristisk formulering, att
bönderna ”i brist av säd njutit dessa jordpäron till livsuppehälle”.
De ytterst otjänliga näringsmedel — om de ens kunna hedras med
detta uttryck — som sedan gammalt stodo till buds under de tätt
infallande dåliga skördeåren kunde eljest väntas ha frestat till mer
intensiva försök; men det troddes länge att den nya plantan var
giftig, och redan att den var ny utgjorde ett allvarligt hinder.
Det var en annan utvecklingslinje som framför allt kom att bana
väg för det nya växtslaget, nämligen brännvinsbränningen. Redan
grevinnan Eva de la Gardie, gift med kanslipresidenten Clas Ekeblad,
redogjorde 1748 i Vetenskapsakademiens handlingar för denna
möjlighet — hon framhöll potatisens användning för blandning med
havre samt till brännvin och puder, ej till direkt förtäring — och
blev genom denna sin förtjänst Vetenskapsakademiens till dato enda
kvinnliga ledamot. Kommerskollegium gav redan följande år
offentlighet åt uppslaget genom en kungörelse, och sedan återkommo
hänvisningarna därtill litet emellan. Det var alltså ”potatisnektarn”
6f Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
