Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Jordbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jordbruk 171
och den mest primitiva bland dem var icke den minst utbredda,
kanske rent av den vanligaste.
Det ifrågavarande brukningssättet var ensädet, som över huvud
taget icke omväxlade med sädesslagen och icke heller innefattade
något regelbundet trädesbruk. Särskilt vid otillräcklig tillgång på
gödsel blev denna odling tydligen småningom alldeles omöjlig, och
man fick då låta åkem ligga någon tid för fäfot eller sås igen till
vall, innan odlingen på nytt kunde upptagas. På jord av detta slag
såddes alldeles övervägande vårsäd, fastän icke blott det gamla
svenska sädet kom utan också vårråg, i någon ringa mån också
vårvete. Detta brukningssätt var det vanliga i en stor del av Götaland
men förekom också på utjordarna i övriga landsdelar. Till formen
utgjorde det andra av brukningssätten motpolen härtill, nämligen
tvåskiftesbruket, som lät hälften av jorden ligga i träda och som hade
ett mycket viktigt, i stort sett slutet, utbredningsområde i de östra
landskapen, nämligen huvuddelen av Östergötland, Mälarlandskapen
— länge den förnämsta inhemska kornboden — och södra Norrlands
kustland samt en del av Västergötland. Den stora betydelsen härav
var att man åtminstone fick någon växtföljd, dvs. kunde växla mellan
höst- och vårsäd. Men å andra sidan betydde det ju en väldig förlust
av jord, särskilt i jämförelse med nutiden, då trädan nästan har
försvunnit. Slutligen hade man vad som i stort sett utgjorde det mest
framskridna bland brukningssätten, nämligen treskiftesbruket, som
hade fält för respektive höstsäd, vårsäd och träda och därvid tydligen
lämnade så stor del av jorden som en tredjedel obrukad.
Treskiftesbrukets utbredning inskränkte sig i det stora hela till Skåne, Kalmar
län, öarna Öland och Gotland samt delar av Vätterns båda stränder;
Skåne började i någon mån intaga sin ställning som Sveriges kornbod
och betecknades så av Linné omkring halvsekelskiftet. Någon verklig
kännedom om vilken förskjutning brukningssätten undergingo under
perioden har man emellertid icke, även om det väl får antagas ätt
någon sådan förekom i riktning mot de mer framskridna metoderna.
Icke heller känner man skördeutvecklingen. Emellertid förefaller
det osannolikt att skörden per arealenhet skulle ha undergått större
förändringar; t.o.m. under 1800-talets förra hälft förefalla
förändringarna i detta hänseende ha varit mycket måttliga. I alla händelser
låg den huvudsakliga förändringen icke på detta område utan i
ökningen av arealen, dvs. nyodling. Eftersom man emellertid kan
antaga att den jord som därigenom upptogs som regel var sämre
än den förut brukade jorden, så är det tydligt att också oförändrad
hektarskörd skulle ha betytt någon förbättring i
produktionsmetoderna, och sannolikheten talar avgjort för att en viss förbättring
kom till stånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
