Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Skiftesväsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
178 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
hade givit stöd av grannar åt grannar och med vilket många gamla,
glada sedvänjor voro förbundna, bröts till stor del sönder, när byarna
avlöstes av den spridda bebyggelsen, med avstånd emellan de olika
boningshusen. Och utflyttningen tedde sig sällan välkommen, också
när den utflyttade — vilket väl var regeln — fick mer jord än han
förut hade haft, därför att jorden var sämre. Det gavs anslag för
nybyggnader, men de utgjorde rena obetydligheter och utföllo ofta
alldeles för sent, vartill kommo många andra kostnader för att bringa
den nya jorden i användbart skick; bland annat klagades allmänt över
den utgiftsökning som de numera behövliga inhägnaderna av de
särskilda böndernas jord krävde och som särskilt i virkesfattiga trakter
liksom Skåne blev en stor svårighet.
Nu har skiftesväsendet varit en gemensam företeelse för de allra
flesta europeiska länder och har särskilt blivit föremål för stor
uppmärksamhet och stark kritik i fråga om England. Man trodde länge
att det engelska självägande bondeståndets slutliga likvidering
berodde på skiftet. Detta har vederlagts av den nyare forskningen, som
visar att storgodsväldet var äldre och icke ens fick något tillskott
efter skiftet; men däremot är det ganska oemotsägligt att
bondebruket, i motsats till bondejorden, upphörde samtidigt med att
skiftesväsendet genomfördes, och det kan ej bestridas att detta
sistnämnda hade sin del däri. Å andra sidan förhåller det sig så att
verkningarna i Sverige icke blott voro lindrigare än i England utan
rent av till stor del voro motsatta de engelska. I Sverige inträffade
varken någon avfolkning av jorden till förmån för andra näringar
eller någon minskning av den jord som stannade i böndernas händer,
nej, bondebruket fick snarast ökad utbredning genom att
hemmans-klyvningen stimulerades och alltså ett ökat antal brukare blev
självägare. Denna motsats är så påfallande att den förtjänar studeras
närmare.
Vad först beträffar skillnaden i fråga om vad som inträffade i
England men icke inträffade i Sverige, måste man närmast fästa sig
vid den ofantliga skillnad i kostnader som genomförandet krävde i
de två länderna. I England måste varje särskilt skifte ske genom en
egen lagstiftningsakt, en s.k. private act, som skulle antagas av
parlamentets båda hus; den proceduren var omöjlig att genomföra utan
medverkan av advokater, som i England sedan århundraden ha varit
kända för högre arvoden än de flesta andra yrkens utövare. I Sverige
hade man åter statsfunktionärer, lantmätare, som åtnjöto lön och
endast fingo ett tillskott efter de förrättningar som företogos. Det är
också slående hur starkt antalet lantmätare växte samtidigt med
skiftesväsendets början. Från 86 år 1756 ökades antalet redan
följande år till 141 och efter ytterligare två år till 182 samt omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
