Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Hemmansklyvning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hemmansklyvning 185
som titeln på en av tidens broschyrer lydde. Faggot var också på
hemmansklyvningens område en av det nyas ivrigaste förfäktare.
Han ville avskaffa alla inskränkningar i böndernas hushållning,
sålunda främja hemmansklyvning och anläggning av torp, samt
likaledes upphäva de begränsningar som voro föreskrivna i antalet av
böndernas tjänstfolk, ävensom uppmuntra tidiga äktenskap — det
hela ett uttryck för den optimistiska befolkningspolitiken i dess
bondevänliga form. Omedelbart efter publiceringen av Faggots första
skrift tilläts också (1747) över hela landet hemmansklyvning ned
till ^6 och Vs mantal, i vissa fall t.o.m. lägre; och redan 1756 fick
Värmland tillåtelse att gå under V12 mantal, vilket ju endast var en
bekräftelse på vad som redan förelåg.
Att få klarhet i den verklighet som gick parallellt med
lagstiftningen stöter emellertid som sagt på de största svårigheter. Om man
trots detta med ledning av de högst bristfälliga siffrorna söker bilda
sig en mening om utvecklingen under perioden, så förefaller det
sannolikt att brukningsdelarnas antal mellan 1751 och 1813 hade
ökats med minst 13)^ och högst 21)6 %. För att dessa siffror skola
få något intresse, måste de emellertid sammanställas både med den
allmänna folkökningen och med jordbruksbefolkningens ökning. Det
tillgängliga materialet visar, med något större visshet än fallet är
i fråga om själva jordstyckningen, att jordbruksbefolkningen mellan
1751 och 1810 hade ökats med 31.6 % samt ställer det utom allt
tvivel att totalbefolkningen växte med 31.9 % under samma tid.
Det framgår därför utan vidare att jordstyckningen, långt ifrån att
öka de självständiga jordbruken starkare än jordbruksbefolkningen,
icke ens var i stånd att hålla jämna steg med dess ökning, dvs. att
en tilltagande del av jordbruksbefolkningen upphörde att vara
jordägare. Om de förstnämnda av dessa siffror äro användbara, så skulle
antalet personer per brukningsdel därigenom ha vuxit från knappt
7 V2 (år 1751) till 8 å 8 V2 (år 1810). Så till vida har man rätt till
påståendet att, så långt som den faktiska folkökningen fick anses som
given förutsättning för problemets lösning, icke mycket annat
återstod än att låta åtminstone så stark jordstyckning komma till stånd
som faktiskt inträffade.
Man måste närmast tänka sig sammanhanget på det sättet, att
folkmängdens ökning ständigt framkallade önskan efter nya
bondebruk och att en sådan ökning i första rummet rent tekniskt
möjliggjordes genom skiftesväsendets utbredning, men att ökningen, såväl
på grund av begränsningen i den sistnämnda faktorn som även genom
de traditionella sedvänjorna och åtminstone i någon mån genom den
restriktiva lagstiftningen, hölls inom trängre gränser än som
motsvarade jordbruksbefolkningens tillväxt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
