Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
198 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
nya som den innebar — under 1700-talet mycket mer till det
ekonomisk-kommersiella än till det teknisk-metallurgiska området.
Vad det därvid framför allt gällde var läget på den ojämförligt
viktigaste marknaden, den engelska, i förening med de radikala
åtgärder som från svensk sida vidtogos för att draga största möjliga
fördel av det internationella marknadsläget.
Bristen på träbränsle i England hade av naturliga skäl ej gått
tillbaka utan tvärtom snarast tilltagit sedan det föregående århundradet,
och de engelska försöken att ersätta träkolen med stenkol och koks
inom järnhanteringens båda stadier fortforo därför. I fråga om
mas-ugnsprocessen, sålunda tackjärnstillverkningen, nåddes också ett
resultat, rent av strax före den nu ifrågavarande periodens början,
nämligen 1709, i det att en engelsk bruksägare, Abraham Darby vid
Coalbrookedale i Shropshire, då lyckades framställa koks och
därigenom lägga grunden till masugnsdrift med fossilt bränsle. Själva
förändringen hölls emellertid länge hemlig och kunde redan av den
anledningen till en början ej få någon spridning; därtill kom också
att det i världshistorien nya kokstackjärnet i början var mycket
undermåligt och framför allt länge oanvändbart som utgångsmaterial för
smidbart järn. Den enda uppgift kokstackjärnet till en början kunde
tjäna var därför framställningen av gjutgods, och denna
produktionsgren tog i följd av detta läge också till en tid i England ett — i
förhållande till den övriga användningen — väldigt uppsving, så att
gjutjärnet till en tid kom att användas för ändamål som aldrig förut
hade tillgodosetts med annat än smidbart järn och egentligen heller
icke med fördel kunde tillgodoses på annat sätt, såsom till knivar
och saxar. Nu hade Sverige emellertid aldrig exporterat annat än
smidbart järn, och vårt land fick därför över huvud taget alls ingen
direkt känning av att masugnsprocessen delvis hade övergått till att
grundas på koks. Den konkurrens det på kokstackjärn byggda
gjutjärnet beredde det smidbara var dessutom trots allt långt
obetydligare än att resultatet skulle ha kunnat bli minskning i efterfrågan
på det senare; tvärtom fortfor efterfrågan på smidbart importerat
järn i England att växa, under intryck av landets starka ekonomiska
expansion på de flesta andra områden.
Läget för ett land som kunde exportera smidbart järn förblev
därför också efter att Darbys metod hade lyckats ganska enastående
gynnsamt, och från och med 1750-talet stego järnpriserna i England
till mycket högre nivå än förut samt stannade kvar där nästan utan
någon nedgång omkring tjugufem år framåt i tiden, för att därefter
nå ännu högre siffror, som fortforo in på det nya århundradet. Så
som redan har omtalats under 1600-talet, var Sveriges ställning som
järnleverantör i början av den nu ifrågavarande perioden så gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
