Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnhantering 199
som alldeles obestridd, eftersom mer än fyra femtedelar av den totala
jämimporten till England kom från Sverige.
Emellertid hade tsar Peter lagt grunden till en järnhantering i
Ryssland, och Ryssland hade i sin stora skogsrikedom samma
företräde framför den Övriga världen som Sverige. Å andra sidan var
järnhanteringens teknik i Sverige avgjort överlägsen, så att någon
tävlan på fullt jämbördig fot emellan de två länderna icke kom
i fråga. Men den ryska jämexporten till England kom likväl i gång
ganska snart efter tsar Peters död 1725 och fortfor att växa ända in
på början av 1800-talet; under en kort period mot 1700-talets slut
tog England rent av mer järn från Ryssland än från Sverige. Detta
betydde visserligen icke att den ryska jämexporten som helhet skulle
ha varit större än den svenska, ty England tog en större del av det
ryska exportjärnet än av det svenska, och som helhet förblev Sveriges
jämexport större än Rysslands. Det är möjligt att en stark nedgång
i de engelska järnpriserna från 1720-talets senare år ett tjugutal år
fram till 1748 sammanhängde med ryska järnets inträngande på
marknaden, trots att dess belopp då ännu var obetydligt. Men i alla
händelser förbyttes denna pristendens som nyss nämndes sedan i sin
motsats, och man kan icke säga att Sverige någonsin efter 1740-talets
slut, frånsett ytterst kortvariga rubbningar, hade den minsta svårighet
att avsätta sitt järn på fördelaktiga villkor i England, fram till
1800-talets första årtionde. Visserligen såg man icke saken på detta sätt i
Sverige, utan kände en ständig oro för vad det ryska järnet kunde
komma att medföra; man kunde på det svenska föreställningssättet
tillämpa ett ryskt talesätt: ”skräcken har stora ögon”.
Den politik man från svensk sida använde inför det nya läget var
hårdhänt men åtminstone på jämförelsevis kort sikt mycket lönande.
Oron för skogsbrist hade under 1600-talet föranlett de tidigare
relaterade åtgärderna för inskränkning av brukshanteringen eller
åtminstone svårigheter för dess utvidgning inom själva Bergslagen; men
man hade icke vidtagit några åtgärder som minskade produktionen
i landet som helhet. Produktionen fortfor också att växa in på
1740-talet och nådde då ett belopp på ungefär 45 000 ton — en siffra som
visserligen förefaller nästan löjligt låg i jämförelse med moderna
förhållanden, så till vida som Sveriges framställning av smidbart
järn under åren närmast före det andra världskriget betydligt
överskred en million ton. Men i jämförelse med allt föregående var
siffran hög. Det anmärkningsvärda inträffade emellertid nu att
produktionen över huvud taget icke steg väsentligt högre under
återstoden av näringens ancien régime; efter femårsperioder räknat kom
exporten aldrig att ligga över ungefär 50 000 ton, och produktionen
var kanske en tiondel större. Detta berodde på den fortsatta utveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
