Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnhantering 201
ligen grep man också in emot privilegiernas överflyttning från
övergivna eller till undergång dömda verk till de livskraftiga och
utveck-lingsdugliga. En fullt konsekvent tillämpning av en så sträng politik
som den sistnämnda skulle tydligen ha lett till en positiv nedgång
i produktionen, eftersom givetvis några bruk alltid måste komma att
nedläggas; men fullt så långt gick man icke i praktiken. Däremot
vidtogos så stränga åtgärder mot försök till lättnader att det till sist
rent av vid vite förbjöds både att ansöka om förflyttning av
smides-rättigheter och att ansöka om nya rättigheter.
Kontrollen blev också mer effektiv än man vanligen finner i äldre
tider. Det gavs visserligen rätt att så att säga spara på den tilldelade
smideskvantiteten genom att till en tid hålla produktionen nere under
det tillåtna maximum, så kallat undersmide, liksom å andra sidan
också en temporär höjning över maximum var tillåten, genom s.k.
översmide. Men med allt detta fördes det den noggrannaste
räkenskap av myndigheterna, nämligen så långt det gällde järn för export.
Intet järn fick nämligen exporteras utan att passera de s.k.
järnvågarna i exportorterna, och kvantiteten av det vågförda järnet
kontrollerades då emot de särskilda brukens rättigheter, liksom räkning
samtidigt fördes över det järn som gick till manufakturverken för
fortsatt bearbetning. Endast järn som gick till omedelbar försäljning
inom landet kunde undgå begränsningens verkningar. Storleken av
detta undantag kan visserligen icke fastställas med någon exakthet,
men att hela järnhanteringen till alldeles övervägande del var
exportnäring kan det ej vara tvivel om — exporten tycks i allmänhet ha
utgjort något sådant som 85 å 90 % av produktionen — och t.o.m.
i den mån det ej var fallet inverkade en lucka i kontrollen på denna
punkt ej mycket hindersam för det avsedda målet, därför att vad
man ville hålla på förknappning var den utländska och icke den
inhemska marknaden. /
För ändamålet fördes särskilda s.k. huvudböcker över smidet, där
det på kreditsidan var upptaget vad bruket hade som smidesrättighet
ävensom storleken av ett eventuellt undersmide, samt slutligen vad
som var kvarliggande i järnvågen, medan på debetsidan upptogs det
verkliga exportbeloppet jämte avsättningen till manufakturverken.
På detta sätt undgick man också att hindra variation av exporten
efter konjunkturernas ändringar, utan att avsättningen likväl på något
längre sikt kunde komma utanför de uppdragna gränserna, och man
hade alltså därigenom fått ett system som icke saknade smidighet
men icke desto mindre var mer effektivt än man vanligen finner
i äldre tider. Som ett försök till full monopolisering av ett lands
förnämsta exportindustri stod därför hela regleringen i organisatoriskt
hänseende ovanligt högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
