- Project Runeberg -  Svenskt arbete och liv : från medeltiden till nutiden /
202

[MARC] Author: Eli F. Heckscher - Tema: Business and Economy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Järnhantering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

202 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) Vad som hade varit utmärkande för järnhanteringen under äldre tid, nämligen kvalitetskontrollen, minskades icke heller under intryck av den nya, mer radikala politiken, därför att man fortfarande icke kände sig lugn för den utländska konkurrensen och i den ryska exporten hade en ständig påminnelse därom. Därtill kom att det metallurgiska intresset mycket starkt hade tilltagit sedan föregående århundrade, underhjälpt av det år 1747 inrättade Jernkontoret, som dessutom tillsatte övermasmästare för masugnsdriften ävensom särskilda ”direktörer” för såväl det s.k. svartsmidet, dvs. den grövre jämvarumanufakturen, som för den finare järnförädlingen. Den förre av dessa var den nyss omtalade Sven Rinman; han gjorde också säkerligen mer än någon annan för att såväl klargöra den metallurgiska tekniken som även sprida intresset för de bästa metoder som processens dåvarande karaktär och tidens naurvetenskapliga insikter tilläto. Fortfarande undgick alltså den svenska järnhanteringen de största farorna av en monopolistisk politik, nämligen försämring av kvaliteten. Det förefaller också ha genomförts åtskilliga ekonomiska framsteg inom produktionen; Bergskollegium uppgav sålunda 1773 att bruk med något så när god malm hade nedbragt kolåtgången för malmens väg till stångjärnet till tre femtedelar av vad som tidigare hade varit det vanliga. Å andra sidan är det tydligt att man i någon mån, särskilt under de lysande tiderna mot 1700-talets slut, började insöva sig i säkerhet gentemot de verkliga faror som hotade Sveriges ställning på den internationella jämmarknaden. Det gällde därvid icke egentligen likgiltighet för den ryska konkurrensen, ty den hade man ju ständigt för ögonen, och den var dessutom en företeelse av det slag som man alltid hade varit på det klara med i äldre tider. I stället förelåg det en mycket större, väl att märka för Sverige och Ryssland gemensam fara, nämligen den som till sist skulle göra slut på bägge dessa länders härskande ställning inom Europas järnhantering. Det var övergången till fossilt bränsle, närmast för färskningen eller stångjärnssmidet. Egendomligt nog var uppmärksamheten på denna punkt mycket mer skärpt under århundradets tidigare del än den senare blev. Så skrev dåvarande auskultanten i Kommerskollegium, slutligen kollegiets president, Edvard Carl (e)son, år 1727 i ett brev till kollegiet: ”Vad järnverken här i England vidkommer, så är här ansenligen många minor [eng. = mines] och järnberg, men kunna för brist av skog och kol [= träkol] ej opp tagas, eller någonsin bringas i det stånd att de skulle kunna göra vår järnhandel någon sensible skada. En man här har nyligen lagt in ett projekt huru man skulle kunna vid bergverken och järns sjudande betjäna sig av stenkol, och har därpå fått ett särskilt konungens privilegium; men man är redan försäknad att det har ingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:44:30 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svarbliv/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free