Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnhantering 205
pågått nästan hela perioden igenom. I den mån som järnhanteringens
produktionskostnader stego i förhållande till prisutvecklingen, skulle
brukshanteringen visserligen ingenting ha haft att vinna därpå; och
detta var fallet med såväl träkol som tackjärn — den senare varans
pris steg rent av något starkare än stångjärnspriserna. Men det fanns
ett mycket viktigt kostnadselement som länge var ur stånd att följa
med, nämligen arbetslönerna, och under hela tiden fram emot
sekelskiftet kom därför brukshanteringen att hämta en stor del av sina
vinster från arbetslöner som icke stego i samma grad som
produktpriserna. Lönerna utgingo till alldeles övervägande del in natura; så
länge bruken debiterade marknadens priser på de varor som
till-handahöllos icke blott deras egna arbetare utan också kol- och
forbönder, så medförde penninglönernas mycket långsammare stegring en
sänkning i deras realvärde, och den kom bruken till godo. Omkring
sekelskiftet började arbetarna emellertid begära fasta priser på den
spannmål vari deras lön främst uppbars och fingo åtminstone många bruk
att gå med därpå. När en ny prisstegringsvåg kort efteråt inträffade,
så behöllos arbetarna vid de gamla priserna på mottagna varor, dvs.
voro — med ett modernt uttryck — fullt kompenserade för
prisstegringen. Då samtidigt stegringen i stångjärnspriserna i Sverige — till
skillnad från de i England genom de stora tullhöjningarna starkt
uppdrivna priserna — till en tid förbyttes i sin motsats, så var det
brukens tur att bli lidande. Denna andra omständighet medverkade till
att omslaget i den svenska järnhanteringens ställning kom tidigare
än konkurrensen från puddeljärnet i och för sig hade behövt
åstadkomma.
Den glansperiod som den svenska brukshanteringen upplevde hela
1700-talet igenom blev ett av de stora inslagen i Sveriges andliga
historia. Brukspatronerna, såväl de adliga som de oadliga, kommo
i medelpunkten för 1700-talets svenska kulturutveckling, och ur
denna miljö framväxte mycket av särskilt det äldre 1800-talets allra
värdefullaste andliga tillgångar; man behöver endast peka på namnen
Gei jer och Tegnér. På sätt och vis kan man säga att detta utgjorde
den största vinning Sverige allt sammantaget skördade av sin
mono-polistiska brukspolitik.
Trots allt var järnhanteringen emellertid icke odelat välsedd hos
de ivrigaste, förkämparna för den härskande ekonomiska politiken.
Ty merkantilismen, som präglade den svenska politiken i högre grad
under 1700-talet än någonsin förr, föranleddes av sin starkt
stadsekonomiska orientering att se med någon misstro på en näring, och
särskilt en industri, som låg utanför städerna, vilket ju självklart var
fallet med bergshanteringen. Saken förbättrades icke i de ivriga
mer-kantilisternas ögon genom att bergshanteringen natumödvändigt måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
