Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Manufakturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Manufakturer 207
nerad av tanken på att framställa sådant som förut ej hade tillverkats
i landet att den närliggande möjligheten att det kunde ha förelegat
goda skäl för frånvaron av de ifrågavarande produktionsgrenarna ej
alls kom under omprövning; därför kunde man t.ex. ivra för
plantering av mullbärsträd liksom för silkesodling samt tillerkänna
sidenindustrien en central plats inom produktionen. Huvudförklaringen
till den härskande uppfattningen låg kanske emellertid i att
”förädling” alltid ansågs som något förmer än en aldrig så lönande
framställning av halvfabrikat; därför skulle exempelvis en
stångjärnstill-verkning som alltid kunde finna köpare hållas tillbaka till förmån
för många slags järnmanufaktur, vilkas produkter just ingen ville
ha. På grund av denna inställning var man rent av i praktiken
tvungen att sätta sig över en hörnsten i det merkantilistiska systemet,
nämligen den gynnsamma handelsbalansen, ty det visade sig snart
nog att ej ens de rikligaste exportpremier kunde åstadkomma någon
nämnvärd export av manufakturer, för vilka den svenska
yrkesskickligheten långt ifrån kunde tävla med många andra länders. I sig själv
var tendensen alldeles internationell, men den hade särskilt i
Frankrike nått resultat på vilka det ej var att tänka för Sveriges del.
I själva verket visade det sig att just de svenska manufakturerna
i särskild grad sutto mellan två stolar. Trots alla ansträngningar
voro såväl införskrivna som inom landet upplärda
manufakturarbetare alltför litet yrkesskickliga för att kunna tillgodose överklassens
och de mer anspråksfulla köparnas behov av textilvaror. Dessa
tillgodosågos därför tydligen till alldeles övervägande del genom
im-portförbjudna utländska varor, som införskaffades på det sätt som
nästan alltid i äldre tider var möjligt i fråga om något så när
högvärdiga produkter, nämligen genom smuggling; importförbud kommo
därigenom att verka som tullskydd, vars höjd motsvarade de
visserligen ganska höga smugglingskostnaderna. Å andra sidan saknade
manufakturernas målsmän — framför allt Jonas Alströmer — i stor
utsträckning intresse för att framställa grövre och billigare varor,
för vilka deras arbetares yrkesskicklighet förmodligen i och för sig
skulle ha varit tillräcklig. Men också om manufakturernas ledare
hade iakttagit en annan hållning — och delvis gjorde de detta — så
hjälpte det icke mycket, ty de breda lagrens behov av grövre textilier
täcktes efter allt att döma i första rummet genom hemslöjd, dels
husbehovsslöjd och dels näringsslöjd.
Redan siffrorna för arbetarantalet visa att manufakturerna icke
voro vad man trodde och hoppades på, nämligen en ung planta som
under frikostig bevattning skulle växa upp till ett stort träd. Så
egendomligt det kan förefalla gick verksamheten nämligen i alla
hänseenden kvantitativt tillbaka under periodens lopp, vilket utgör det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
