Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Manufakturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
bästa beviset för att i alla händelser den icke — med Nils
Reuter-holms förut citerade ord — var det område dit befolkningen skulle
taga vägen. Antalet vävstolar slutade med att år 1809 vara lika lågt
som det hade varit 1745, den tidpunkt då redovisningen började,
efter att ha varit mer än dubbelt så högt under mellantiden.
Tillverkningsvärdet fortfor visserligen att stiga, men huvudsakligen på
grund av att sockerindustrien, vars produktvärde till alldeles
övervägande del låg i det importerade råsockret, blev en växande del av
det hela; medan sockerhanteringens andel av manufakturernas
sammanlagda tillverkningsvärde 1811/15 utgjorde 26%, var dess andel i
arbetarantalet endast 3.4 %. Hur starkt arbetarantalet inom
manufakturerna sjönk har slutligen redan omtalats; siffran var mot hela
periodens slut mindre än hälften av vad den hade varit under
premieringens glansperiod. Med helt få undantag utgjorde manufakturerna
sålunda en näringsgrupp som ej kunde hållas vid liv utan ständigt,
högt tilltaget skydd emot utländsk konkurrens och lika ständigt
inhemskt understöd.
Ur historisk synpunkt är det särskilt viktigt att 1700-talets
manufakturer nästan alls icke kommo att bli utgångspunkt för det följande
århundradets industriella utveckling. Visserligen kunde ingen ha anat
den roll som Sveriges skogsindustrier då skulle komma att spela utåt
och inåt; och även den svenska verkstadsindustriens senare utveckling
förutsatte den oförutsebara nya maskinkulturen och de producerade
produktionsmedlens ständigt stigande roll inom produktionen. Men
som motivering till 1700-talets manufakturpolitik är en sådan
på-pekning oanvändbar, man skulle rent av vara böjd att däri se den
ganska allmängiltiga fara en sådan politik som 1700-talets utsätter
sig för. Ty just den framtida utvecklingens allmänna oförutsebarhet
måste med en viss naturnödvändighet komma att gå ut över en
produktion som icke dikterats av hänsyn till effektiv efterfrågan. Man
handlade med andra ord utifrån föreställningen att vissa
näringsgrenar måste vara särskilt oumbärliga för ett blomstrande näringsliv
och tog alldeles miste.
Det är emellertid anmärkningsvärt att ej heller den under
1800-talet starkt växande textilindustriens utveckling i det stora hela hade
sin rot i 1700-talets manufakturer. Av de grenar textilindustrien
under 1700-talet omfattade var nämligen sidenindustrien i allmänhet
den näst viktigaste, så egendomligt detta möjligen kan låta; och den
upphörde helt och hållet under 1800-talet. Yllemanufakturen hade
under 1700-talet sin ojämförligt viktigaste medelpunkt i Stockholm,
men under det följande århundradet upphörde den där och levde
sedan huvudsakligen kvar i sitt från en ännu äldre tid, från
1600-talet, härstammande centrum Norrköping. Allra mest betecknande är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
