Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Manufakturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manufakturer 209
dock att det första svenska mekaniska bomullsväveriet, Rydboholms
fabriker utanför Borås, så vitt man kan se ej i något hänseende hade
sin rot i manufakturer utan i stället härstammade från den i dessa
trakter alldeles särskilt starka hemslöjden. En allmogekvinna, Mor
Kerstin i Stämmemad, hade länge drivit förlagsverksamhet med
hemarbete ut över bygden, och hennes verksamhet förvandlades genom
hennes son Sven Erikson år 1834 direkt till en fabriksindustri.
Också förhållandet mellan manufakturernas olika delar var ett
helt annat än samtiden antog. Med en skicklighet i reklamens konst
som Jonas Alströmer var innehavare av framför de flesta
personligheter i Sveriges historia lyckades han nämligen ge samtid och
eftervärld föreställningen att han själv var grundläggaren av Sveriges
manufakturer och att hans anläggning Alingsås manufakturverk var
det ledande bland Frihetstidens manufakturer. I det förra
hänseendet har det redan tidigare framgått att 1600-talet uppvisade
anläggningar som långtifrån voro betydelselösa och som ägde betydligt
större livskraft än Alströmers egna. I fråga om den lokala
fördelningen under Frihetstiden kom åter Alingsås ej under någon period
ens på långa vägar fram till den främsta platsen. Utan all jämförelse
låg tyngdpunkten i stället i Stockholm; från början till slut hade
huvudstaden minst två tredjedelar såväl av alla vävstolar som av
manufakturernas totala tillverkningsvärde — tidtals betydligt mer —
och i allmänhet ej mindre än halva deras arbetarantal. Alingsås kom
vidare ej ens närmast efter Stockholm, utan denna plats intogs alltid
av Norrköping. Först i tredje rummet följde Alingsås, och dess
roll tillhörde huvudsakligen den första tiden, då andelen (1745)
utgjorde 4 % av vävstolarna, 8.8 % av arbetarna och 5.8 % av
tillverkningsvärdet i landet som helhet. Och att ens så mycket som
dessa anspråkslösa resultat kunde uppnås berodde slutligen helt och
hållet på att Alströmers manufakturverk fick större understöd än
hela den övriga manufakturindustrien sammantagen. När detta med
1765/66 års riksdag efter fyrtio år upphörde, sjönk Alingsås’ roll ihop
till en obetydlighet; 1809 voro siffrorna ej högre än 1.5 % av
vävstolarna, 4.1 % av arbetarantalet och, karakteristiskt nog, en
försvinnande del av tillverkningsvärdet, endast 0.3 %.
Hur litet Alingsåsvarornas kvalitet tillfredsställde tidens egen
uppskattning kan man förstå av en granskning som förelädes 1734 års
riksdag av tre kramhandlare i Stockholm; yttrandet lämnade intet
övrigt att önska i fråga om uppriktighet. Så t.ex. förklarades fyra
provstycken barakan vara ”stripige, ojämnt vävda och illa färgade”,
indie camblett ”håller intet den ordinaira bredden och dessutan
illa melerat samt förmedelst en ovulen vävning helt randigt”; ylle
damast ”tunnt och slätt [dvs. ty. schlecht = dåligt] tillverkat gods”;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
