Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Manufakturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Manufakturer 211
Företaget ägdes eller finansierades av en köpman eller
”förläggare”, som i utbyte övertog de färdiga varorna och förmodligen i
allmänhet också var arbetsgivare, dvs. anställde arbetskraften, men
som i motsats till en modem företagsledare ej tog någon befattning
med själva driften. I denna organisation återspeglades det viktiga
faktum att kapitalbehovet huvudsakligen gällde rörelsekapital, medan
själva anläggningen och arbetsledningen voro mindre krävande.
Driften låg i stället i händerna på en ”manufakturist” eller ”fabrikör”,
med växlande självständighet gent emot förläggaren men alltid
underordnad denne. I sin tur hade manufakturisten under sig ett
växlande antal mästare, jämte gesäller och lärlingar, och varje
mästares del av anläggningen var ganska oberoende av de övrigas.
Anläggningen som helhet utgjorde därför, då den hörde till de större,
närmast ett antal sammanförda hantverkares verkstäder; mästarna
uppfattades som likställda med vanliga skråhantverkare, fastän de i
realiteten voro verkmästare i ”förläggarens” eller ”manufakturistens”
tjänst och alldeles utan självständighet. I fråga om mindre företag
kunde det dock hända att förläggare och manufakturist voro samma
person liksom — vanligare — att manufakturisten själv var mästare.
De utlärda skråhantverkarna utgjorde kärnan i organisationen och
tillhörde den centrala, till städerna lokaliserade anläggningen.
Utanför denna medelpunkt befann sig, oftare på den omgivande
landsbygden än i städerna, i allmänhet den stora mängden av
arbetare, huvudsakligen kvinnor; de utgjorde vanligen tre fjärdedelar av
hela arbetsstyrkan, fastän ibland endast två tredjedelar. Arbeterskorna
fingo råvaran utlämnad från den centrala anläggningen och
återvände dit med sin produkt jämte vad som var över av
utgångsmaterialet; ibland gällde det alldeles färdiga produkter, ibland sådant
som skulle färdigställas eller appreteras inom själva anläggningen.
Helt naturligt voro arbeterskorna vanligen kvinnor ur de lägre
klasserna, oftare gifta än ogifta, sådana som soldat-, sjömans- och
arbetarhustrur; men ej alldeles få voro fattiga änkor och döttrar till
ståndspersoner. Jämte företag av denna typ förekommo också andra,
där arbeterskorna helt och hållet voro sysselsatta och samtidigt — i
överensstämmelse med utländska förhållanden — kasernerade i själva
anläggningen, där de njöto ”säng och värma och hade sitt dagliga
tillhåll”. Det hela utgjorde en genomförd ordning, som kunde ha
fått betydelse också i en på förlagssystemet grundad industri med
större livskraft än de svenska manufakturernas, fastän typen alldeles
avvek från den som vi nu äro vana vid att förbinda med industriens
organisation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
