Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Appendix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Appendix 243
faktum att arbetarantalet sjönk. Som andra tänkbara
förklaringsgrunder till denna utveckling nämner Nyström effektivare
organisation och ökat köp av garn tillverkat i hemslöjden på landsbygden.
Ett problem av intresse är i vad mån manufakturerna var beroende
av statligt understöd och kredit. Nyström baserar här sin
undersökning i huvudsak på räkenskapsmaterial från några textilföretag i
Stockholm samt bouppteckningar och konkurshandlingar. Han gör
dock inte anspråk på att med detta material kunna ge en fullständig
bild av utvecklingen.
De fasta anläggningarna voro föga kapitalkrävande i förhållande till
råvaror och löner. Det var alltså för dessa båda senare ändamål som
krediten framför allt behövdes. Manufakturerna måste också räkna
med att avnämarna voro i behov av långa krediter. Manufakturisten
hade möjlighet att själv uppköpa sina råvaror på kredit. I
transaktioner med utlandet synes detta ha varit det normala. Ville han ha
inhemsk kredit var han som regel hänvisad till reverslån. Därutöver
förekom också statlig kreditgivning. Denna lånemöjlighet utnyttjades
livligt. Men Nyström anser att man bör undvika att överdriva dess
betydelse för företagsfinansieringen. Det har vid
stickprovsundersökningar endast påträffats ett fall där den offentliga krediten spelat en
grundläggande roll.
Även om sålunda den statliga krediten varit betydelsefull i enskilda
fall förefaller ett dylikt förhållande inte att ha varit någon
allmängiltig företeelse. Manufakturernas krediter tyckas till övervägande del
ha härstammat från handelns ordinarie kreditkällor, såsom
varukre-diter, reverslån och förlagslån, vilka senare former förefalla att i
högre grad än den statliga krediten ha tagit toppriskerna.
Nyströms slutsats blir sålunda att, förutsatt att materialet är
bärkraftigt, manufakturerna inte voro några ”politiska drivhusblomster”.
Men undantag från denna regel föreligga. Manufakturerna utgjorde
en normal företagsform vid sidan av andra och betraktades som goda
och dåliga kreditobjekt allt efter växlande konjunkturer och
företagarens duglighet.
Hantverkarna • Ernst Söderlund har i ”Hantverkarna. II.
Stormaktstiden, frihetstiden och gustavianska tiden” (Den svenska
arbetarklassens historia. Stockholm 1949) givit en detaljerad skildring av
stadshantverkarnas historia. Arbetets omfång i förhållande till här
disponibelt utrymme medför att endast några få av arbetets många
problemställningar kunna tagas upp till behandling.
Från mitten av 1700-talet föreligger en någorlunda fullständig
statistik över städernas hantverkare, som kan kompletteras med
uppgifter rörande befolkningens yrkesfördelning, hämtade ur stånds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
