Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Appendix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
statistiken. Före 1750 föreligger så gott som endast mantalslängder.
Tyvärr tillåter inte detta material jämförelser mellan Stockholms
och landsortsstädernas hantverkare. Dock bör den relativa
yrkesfördelningen kunna följas före och efter 1750.
Ännu omkring 1750 dominera skräddare och skomakare till 40 %
landsortsstädernas hantverkare. Stora grupper bildas också av
hattmakare och kopparslagare. I jämförelse med 1720 visa guldsmederna
en överraskande stark expansion. Det måste här vara fråga om stora
förändringar i marknadsförhållanden och arbetstillgång. Som orsak
härtill framhåller Söderlund välståndshöjningen i början på
frihetstiden och övergången till oinlösligt sedelmynt (1745) vilket bör ha
medfört ökat intresse för sparande i form av guld- och silversmide.
Totalt undergick landsortsstädernas hantverk en stark expansion
under tiden 1720—50 även om denna var begränsad till ett fåtal
yrken.
Hantverket i Stockholm kan följas huvudsakligen på grundval av
tillgängliga taxeringslängder över den årliga kontributionen. Denna
drabbade inte alla hantverkare och Söderlund beräknar de befriades
antal till 10 % av totalantalet. De taxerade hantverkarnas antal steg
snabbt 1720—24 och förblev stationärt 1725—50. Stagnationen
sammanföll med en stark befolkningsökning. Avsättningsmöjligheterna
för hantverksprodukter böra sålunda ha ökat. Då antalet verkstäder
under perioden var i det närmaste konstant och då man inte kan
antaga någon produktivitetsökning, bör produktionsökningen ha
kommit till stånd genom ökad företagsstorlek.
Vad yrkesfördelningen beträffar dominerade skräddare och
skomakare, varefter följde smeder och snickare.
Under 1700-talets senare hälft expanderade framför allt
landsortsstädernas (och landsbygdens) hantverk. Enligt ståndsstatistikens
uppgifter omfattade hantverkarklassen 1751 22 000 å 23 000
yrkesutövare. Av dessa var en tredjedel lanthantverkare. Uppgifterna för
olika år äro inte fullt jämförbara, varför en jämförelse mellan 1751
och 1800 blir ytterst osäker. En sådan skulle dock ge vid handen att
antalet mästare i städerna har ökat med nära 33 %, gesällerna med
62 % och lärlingarna med 40 %. Totalökningen är ca 44 %. Antalet
lanthantverkare skulle enligt samma källa ha ungefär fördubblats.
Med ledning av uppgifter som från magistraterna inlevererats till
Kommerskollegium, kan en relativt fullständig statistik sammanställas
för tiden omkring 1790. Här är det möjligt att jämföra med
uppgifterna från 1750. I landsortsstäderna skulle enligt denna källa
antalet verkstäder ha ökat med 35 %, antalet gesäller och lärlingar
sammanlagt med 45 % och det totala antalet sysselsatta inom
landsortsstädernas hantverk med 40 %. Folkökningen i dessa städer upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
