Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Arbetarrörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sundsvallsarbetarna, och det frireligiösa inslag som tydligt präglade
denna strejk stack ganska starkt av emot vad som längre fram skulle
bli utmärkande för den svenska arbetarrörelsen. Vad vi nu kalla
fackföreningar tog därför egentligen först med 1880-talet sin början, och
särskilt började de lokala fackföreningarna då att sammanslutas i
förbund. Därefter gick utvecklingen märkvärdigt hastigt, detta i trots
av att industriens stora utbredning över den egentliga landsbygden
kunde ha väntats lägga hinder i vägen och faktiskt också gjorde det,
i synnerhet inom trävaruindustrien, fastän hindret blev övervunnet.
Redan år 1898 kunde Landsorganisationen i Sverige komma till
stånd, vilket onekligen var ett stort resultat efter mindre än två
årtiondens utveckling, och i verkligheten var arbetarnas organisation
då betydligt starkare utvecklad än arbetsgivarnas, som på en mängd
områden stodo isolerade gent emot arbetarnas krav. Därför skapades
också Svenska arbetsgivarföreningen fyra år senare, och därmed hade
båda parterna på arbetsmarknaden fått sina huvudorganisationer
upprättade. 1909 års storstrejk ledde emellertid till ett starkt bakslag för
arbetarna och deras förbund; men också den situationen bemästrades
påfallande lätt, och nu står organisationsväsendet i den svenska
arbetarrörelsen som mer allmängiltigt än i de flesta andra länder. Det
betyder att den fria konkurrensen på arbetsmarknaden så gott som
fullständigt är försvunnen, och småningom har detta lett till något
så oförutsett som en stark utjämning av motsatsförhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare, icke närmast individuellt utan mellan deras
starka organisationer. På sitt sätt utgör detta den mest monopolistiskt
präglade bildning som kan åstadkommas, men samtidigt verkar det i
hög grad utjämnande på de rent sociala motsatserna. Visserligen är
det omöjligt att sluta till vad som kan väntas bli bestående i denna
harmoni. Men att en återgång till förkrigstidens motsatsställning är
osannolik synes man ha rätt att antaga, fastän detta å andra sidan
ingalunda betyder att den nya, på en gång dubbla och förenade
monopoliseringen skulle vara utan sina egna, allvarliga problem.
Det är anmärkningsvärt hur ringa del statens åtgärder och särskilt
lagstiftningen hade i denna utveckling, som på det sociala området
utgjorde det märkligaste Sverige upplevde under 1800-talet. Man kan
säga att arbetslöshetspolitiken, särskilt i de former den tog under
1930-talet, var ägnad att underlätta arbetarnas organisationsrörelse.
Därigenom tog nämligen staten på gynnsammare villkor än förut
hand om de arbetslösa och placerade dem i sysselsättningar som
utgjorde ett stöd för, i stället för ett hot emot, de genom kollektivavtal
bestämda lönerna; där förutan skulle en lönenivå som hindrade
arbetskraften att finna sysselsättning ha straffat sig själv genom att
utlösa en arbetslöshet som då hade gått ut över fackföreningarna själva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
