Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Appendix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
322 Det stora genombrottet (1815—1914)
arbetslösa och kom också med förslag om hur sådan arbetslöshet
skulle lindras. Riksdagen 1840—41 behandlade kommitténs förslag,
och det föreskrevs att vid allmän nöd i en landsdel försörjning skulle
beredas behövande genom sysselsättning vid på förhand planlagda
arbeten. Med åren lämnade staten också betydande belopp till
allmänna arbeten, avsedda att ge sysselsättning åt ofrivilligt arbetslösa.
Genom 1847 års fattigvårdsförordning poängterades kraftigare än
vad som tidigare varit fallet fattigvårdens skyldigheter mot de
arbetslösa. Fattigvårdsstyrelserna ålades sålunda att vid tider av
sysselsätt-ningssvårigheter bereda arbete åt sådana personer som hotades av
nöd till följd av arbetslöshet.
Mitten av 1800-talet kännetecknas enligt Nordström bl.a. därav att
säsongarbetarnas antal tillväxte, vilket medförde ökade
sysselsätt-ningssvårigheter under den kalla årstiden. Myndigheternas åtgärder
i dessa återkommande arbetslöshetssituationer voro svaga och
ineffektiva. Ett signifikativt uttryck för tidens allmänna åsikter på området
är det ökade intresset för arbetarnas möjligheter till självhjälp, bl.a.
genom olika slag av konsumtionsföreningar.
Slutet av 1860-talet kännetecknades av svårartade krisförhållanden
med allvarliga återverkningar på arbetsmarknaden. Det tidiga
1870-talets högkonjunktur lättade dock härvidlag situationen. Under den
lågkonjunktur, som följde i slutet på årtiondet, blev arbetsbristen
enligt Nordströms framställning ganska allmän, och även under
1880-talets nedgångsår förefaller det att ha rått svårigheter. Även
Nordström anser dock att emigrationen bidrog till att lätta situationen.
Den begynnande fackföreningsrörelsen sökte vidtaga åtgärder mot
arbetslösheten men nådde ej stort längre än till ”fromma
önskningar”.
Under den återkommande säsongarbetslösheten och det tidiga
1890-talets lågkonjunktur kännetecknades myndigheternas attityd till
de arbetslösa av en markerad kallsinnighet. I motsättning till
Heckschers syn på 1800-talet hävdar Nordström ”att det var en socialt
skumögd och av sitt ekonomiska och politiska maktövertag i
samhället förstockad minoritet, som blankt avvisade även de rimligaste
humanitära krav från deras sida, som ännu voro berövade elementära
medborgerliga rättigheter”. Det motstånd som restes av de statliga
och kommunala myndigheterna mot effektiva åtgärder för hjälp åt
de arbetslösa torde böra betraktas ”såsom ett utslag av den
klass-skillnadsfärgade sociala spänning, som utmärkte slutfasen i vårt
samhälles fördemokratiska oscariska utvecklingsskede”.
Under högkonjunkturen efter 1895 ökades emellertid
sysselsättningsmöjligheterna i så hög grad att Nordström anser sig kunna
hävda att någon oförvållad arbetslöshet knappast förekom. Fack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
