Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Appendix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
324 Det stora genombrottet (1815—1914)
lund inledningsvis befolkningens inkomst och yrkesfördelning. År
1870 sysselsattes omkring sjuttiofem procent av befolkningen inom
jordbruk med binäringar och vid periodens slut utgjorde denna
befolkningsgrupp nära hälften av den totala folkmängden. Under
sjuttiotalet utgjordes endast hälften av jordbruksbefolkningen av
besuttna bönder. Den övriga delen bestod till stor del av proletariserade
torpare, backstugu- och inhyseshjon och tjänstehjon. Endast omkring
hälften av antalet besuttna bönder innehade så pass stora hemman
att de för sin utkomst icke voro beroende av biinkomster. Det var
denna fjärdedel av jordbrukarbefolkningen, som kan tagas med i
räkningen som sparare. Nyinvesteringarna inom jordbruket
emanerade till största delen från denna befolkningsgrupp. Gårdlund
konstaterar sålunda att från den enda grupp inom jordbruksbefolkningen,
som var att räkna med som sparare, kunde kapital inte
tillhandahållas den expanderade industrien i någon större utsträckning.
År 1870 bodde endast en åttondel av befolkningen i städerna.
Inom dessa befolkningsgrupper hade ”stadsnäringarna” föga
utbredning. Många av de små svenska städerna kunde karakteriseras som
byar inom vilka en avsevärd del av befolkningen i stor utsträckning
drev självhushåll.
Gårdlunds material tyder på att det inom denna befolkningsgrupp
var de stora grosshandlarna, de större inkomsttagarna inom allmän
tjänst och fria yrken samt innehavare av höga ämbeten, som spelade
en viktig roll som industrifinansiärer. Den största delen av det för
industrien erforderliga kapitalet torde enligt Gårdlund ha emanerat
från industriägarna själva. Det av Gårdlund genomgångna materialet
tyder på att det var grosshandlarna och de större inkomsttagarna
inom offentlig tjänst och fria yrken, som spelade den största rollen
vid grundandet av industriföretag medan det för företagens
expansion nödvändiga kapitalet togs från driftsöverskotten.
Den svenska industrialiseringen finansierades till största delen med
inhemskt sparande. De utländska lånen spelade en relativt obetydlig
roll. Den avsevärda kapitalimporten under perioden gick främst till
bostads- och järnvägsbyggande och importerades av staten eller av
staten understödda institutioner.
Gårdlunds resultat diskuteras av Emst Söderlund i det tidigare
omnämnda arbetet om den svenska trävaruexporten. De av Gårdlund
undersökta företagen äro utan undantag ledande handelshus med
avsevärda tillgångar redan 1830. Det är därför enligt Söderlund
knappast överraskande att dessa företag inte behövde utnyttja
utländskt kapital. Däremot förhöll det sig utan tvivel på så sätt att
under den svenska trävaruimportens expansionsperiod åtskilliga
norrländska exportföretag voro beroende av utländsk kredit och Söder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
