Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Upplösningen av 1800-talets hushållning (sedan 1914) - Appendix - Nya tendenser under 1930-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 Upplösningen av 1800-talets hushållning (sedan 1914)
att bekämpa depressionen och arbetslösheten, utan att detta fick
några farliga återverkningar på bytesbalansen.
Även om vi i det längsta höllo fast vid guldstandarden, kunna vi
nog i alla fall säga att stämningen var ganska väl förberedd för en
nyorientering av vår krispolitik. En arbetslöshetspolitik av
1920-talets modell var inte längre möjlig. Redan före det politiska
systemskiftet 1933 hade politiken länkats in på mera liberala banor ifråga
om arbetslöshetshjälpen, även om hänsyn till betalningsbalansen
gjorde att den nya inställningen inte kunde komma till fullt
uttryck, så länge guldmyntfoten bibehölls. En politik efter de gamla
linjerna skulle säkerligen ha inneburit ännu mycket svårare sociala
skadeverkningar än under det föregående årtiondet. Arbetslösheten
skulle av allt att döma ha blivit betydligt värre. Arbetsmarknaden
utvecklade sig nämligen tills vidare i riktning mot stigande
överflöd på arbetskraft. 1930-talet innebar i själva verket kraftigare
tillskott till de arbetsföra åldrarna än någonsin förut. Läget kunde
inte heller längre, såsom ännu var fallet under 1920-talet, lättas
genom emigration. Den svåra depressionen i Förenta Staterna gjorde
en sådan utveckling omöjlig; i själva verket gick strömmen numera
i motsatt riktning, och följden var ett genomsnittligt överskott av
immigranter i vårt land.
Den nya politiken gick ut på att söka framkalla en kraftig
ekonomisk expansion för att på så vis bemästra arbetslösheten. Den
viktigaste faktorn härvidlag var inte de statliga investeringarna, som
fingo större omfattning efter devalveringen och ännu mer sedan det
nya programmet av 1933 hade kunnat sättas i verket, vilket på
grund av arbetskonflikter dröjde ända till början av 1934. Den
avgörande faktorn var deprecieringen av den svenska valutan, och
stimulansen härifrån blev ännu starkare sedan man 1933 praktiskt
hade bundit kronan vid pundet till en kurs som innebar en påtaglig
undervärdering av den svenska valutan. Detta jämte den
expan-sionistiska politiken i vissa andra länder, främst vår ledande kund,
England, gav under loppet av 1933 ett kraftigt stöd åt exporten,
vilket i själva verket blev inledningen till en allmän
konjunkturförbättring.
Man har talat mycket om vårt penningpolitiska program under
1930-talet efter devalveringen. Det gick i stort sett ut på att söka
hålla konsumtionsprisen relativt oförändrade. Något senare
preciserades detta emellertid därhän att en viss ”reflation”, det vill säga
en återhämtning av partiprisen skulle accepteras, under
förutsättning att den inte i någon högre grad rubbade konsumtionsprisen. Den
planmässiga undervärderingen av vår valuta 1933 var delvis ett
uttryck för denna politik. I själva verket förblevo konsumtionsprisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
